Kalderén 2009

Min fästmö Helene hjälpte mig genom dagen.   

Jag vet inte om jag är ensam om att ha gått omkring i livet och trott att "det där med att fylla 50, det ligger långt i framtiden". Det visade sig att den framtiden närmade sig i sprinterfart, särskilt på slutet. Min politiska självbild har varit något av evig ungdomskandidat, så det är dags att vakna upp. Även om jag arbetat i drygt tio år utanför politiken, är det den kommunala vardagen man lever med.

Nåväl, nu har 50 års-barriären passerats och det var överväldigande och störtkul. I onsdags var det uppvaktning genom kommunens försorg med många gäster, blommor och fina presenter. På själva dagen, i lördags, hjälpte närmare 50 privata vänner mig över gränsen genom att helt enkelt vara där och skapa en rejäl fest med mycket känslor och verkligen ljus stämning. Soliga leenden, rörande tal från nära och kära som gick direkt till hjärtat, återidisslade legender från ungdomstiden och ännu mer presenter, ja, det var verkligen en upplevelse för livet.


Rönninge kungsgård med anor från 1400-talet. Gustav Vasa har ägt gården och även planterat den ek som fortfarande står kvar på baksidan. En perfekt lokal för en sommarfest.

Att fylla 50 är inget att tveka inför, det är att leva, här och nu - helt och fullt och bli överväldigad av all värme som strömmar emot en. Det kan sannerligen rekommenderas. Ett stort tack till alla ni som var med, direkt eller indirekt.

Marcus Hellner, sensationellt stark 3:e-man.

Skidstafetter i VM och OS är den ultimata sportthrillern. Under nära två timmar lider man alla möjliga kval, önsketänker om luckor, superglid och ork i uppförsbackar, mäter sekundavstånd och kisar in i TV:n efter den vita dräkten. Det får bli en semesterdag, men när det handlar om skidstafett gäller det att ställa upp solidariskt för fosterlandet i TV-soffan.  

Sverige slet sig till brons idag. Martin Larsson hängde med hyfsat, Matthias Fredriksson gjorde en stark andrasträcka, reserven Marcus Hellner lyckades hänga med täten på tredje och Anders Södergren försökte rycka i motbackarna på fjärde, men fick nöja sig med att åter bli omspurtad i ledning inne på stadion. Men väldigt bra kämpat.

TV-stafetterna blir också oförglömliga TV-klassiker, särskilt segrarna. Jag har vaga minnesbilder av Assar Rönnlund som kom fram i ledning bakom sin lada i Seefeld i OS 1964. Sedan dröjde det i 14 år när Sven-Åke Lundbäck tog täten och vi sedan fick uppleva tidernas ryck när Thomas Magnusson sprang ifrån Pitkänen i den där backen i Lahtis-VM. Nästa gång var det Svan, Wassberg & Co som knäckte sovjeterna i OS i Sarajevo 1984. Tre fina segrar med samma duo samt Torgny Mogren som lagstomme vann fina segrar i VM 1987, OS 1988 och VM 1989. Sedan följde 17 svåra år utan medaljer innan laget slog till i OS förra året och nu VM idag. Även om det blivit brons är det i alla fall medaljer och strålande åkt, efter så många debacel. Medaljglans som det varit värt att vänta på.

Nu med Charlotte Kalla i damlaget och revanschsugna Britta Norgren, Lina Andersson och Anna Dahlberg på gång, kommer damerna nästa säsong att bjuda på lika god underhållning. Charlotte Kalla har varit något väldigt speciellt att se i Sapporo. Vi kommer att få se nya TV-klassiker med den här generationen skidlöpare.

Signalistsoldater som avskjutit pansarskott med gott resultat.

Jag är en stolt morbror. Min systerdotter har ryckt in och gör lumpen på S1 i Enköping. Jag lyssnar på hennes stories om marscher, skytte, logementskompisar och befäl. Det är samma glädje och kamratskap jag upplevde själv för en del år sedan, nästan samma jargong. Det gör gott att höra.

Dock är det ganska fantastiskt att få höra hur tjejer stortrivs i den militära miljön som nu med ganska små medel anpassats för att killar och tjejer ska göra lumpen tillsammans. Tänk, att det fungerar. Att höra Anna berätta hur mycket utrustning de ska släpa på är för mig ett gott tecken på att Försvaret lyckats.

”Fiaskot mot Trinidad och Tobago”. Har ett svenskt landslag någonsin skapat så många målchanser? Utan att sätta dit bollen? Men hur lätt är det att göra mål på ett lag som ställer upp nio man i straffområdet? Glöm inte att det tog över 80 minuter för England att få hål på dem.

När svenskarna ägde Berlin. När 40 000 svenskar ger allt på Berlins olympiastadion, då är det riktigt stort. Man blir lite stolt, framför TV:n. Tala om förlösande lättnad när Fredrik Ljungberg satte dit huvudet mot Paraguay. Själv hade jag redan gett upp.

Vilka härliga upphämtningar mot England! När Allbäck får göra mål i VM, då finns det en rättvisa i alla fall. Vid 1-1 och svenska hörnor som pressade engelsmännen nästan in i målburen, då var det riktigt roligt. När ”Henke” kvitterade, då var han ju på gång!

Och sen var det ju det där med Tyskland… Nog var det många som mentalt var förberedda på att Tyskland skulle triumfera på hemmaplan. Men samtidigt var det ju idealiskt för vårt landslag, den perfekta ”underdog-rollen”. Den ultimata kämpainsatsen stod för dörren. Expressens "Achtung"-kampanj med den spelande älgen var för kul.

På tolv minuter avslöjas det jag trodde var vår största fördel; mittförsvaret rämnar, firma Mellberg och Lucic springer bort sig när Klose och Podolski sprintar runt. Ändå fanns ju fortfarande chansen till den där heroiska ansträngningen. Lagmoralen, ”den svenska modellen”, fostrad av kommunalt aktivitetsstöd och proffsmiljoner, skulle fram.

Då träder domare Ruiz in på arenan. Rörde Lucic Klose vid första varningen? Var det inte spel på bollen i första hand? Väger man in att även den andra varningen var tveksam, måste detta vara en av de hårdast dömda utvisningar som förekommit, om inte den värsta. För oss soffsupportrar (Varför ropar de aldrig; ”Ni vid TV:n är ni klara?”) är det hoppet som gäller när inget annat fungerar. Precis som Ronaldo, Falcao och Pelé varit ”brassar” som tjusat oss var det domare Ruiz som vred om kniven med sitt leende. Även  om det kämpades redligen, blev känslan till ett nytt Costa Rica, ja t o m ett nytt Vitryssland.