Daglig borgerlig vitamininjektion



Bild: 
www.fotolia.com

Bloggaren Dick Erixon puffar för "Svensk historia i nytt ljus", en bok av Anders Edwardsson om svensk historia, framför allt från 1870 till 1970. Boken lär spegla välfärdssveriges utveckling med ett annat perspektiv än den gängse myten om socialdemokratisk politik som byggde Sverige. Det är välbehövligt för oss som har sett tillräckligt av demonstrationståg på Första maj, med självtillräckligt tonläge men otillräcklig källkritik.

Jag tillhör dem som besöker Dick Erixons blogg ofta för att få en daglig vitamininjektion och motbilder med borgerlig utgångspunkt. Dick Erixon har också ett brett internationellt perspektiv, inte minst med fokus på olika nyhetskällor i USA.  

Tack för ett intressant läsetips!

Gratulerar!




Det är ett privilegium att via media få uppleva när det skrivs historia. Det var gripande att få ta del av kungafamiljens förinspelade video och sedan se förlovningsparet oerhört lyckliga på presskonferensen. Särskilt drottningens berättelse om hur hon blev mottagen av svenska folket på sjuttiotalet värmde om hjärtat.

Sällan har "varmaste lyckönskningar" varit så väl på sin plats. Gratulerar!

Buddy Holly slår an rätt strängar



I fredags damp jag ned mitt i femtiotalet.
Det gungade ordentligt på Göta Lejon i
Buddy Holly - the musical. En annan är inte direkt bortskämd med live-konserter. Men Brolle i huvudrollen och resten av kören och tiomannabandet slog verkligen an rätt strängar (sic!).

Enligt programmet var Buddy Holly den skivartist som hade störst inflytande på rockmusikens utveckling i slutet av 1950-talet. När live-musiken sköljer över publiken är det inte svårt att förstå. Det är verkligt melodiös pop och rock´n roll, utan massiva ljudmattor eller digital syntetbeat. Det är häftigt att höra hur trumintrot till "Peggy Sue" kom till av en tillfällighet och att se spelglädjen i "O´boy" (nej, "Mud" var inte först med den 1974).

You Tube har några fina videoklipp, en autentisk och en modernare.

Buddy Holly var lika signifikant för rockens rotsystem som Elvis och Beatles. Den dagen han omkom i en flygolycka (den 3 februari 1959  kallas "the day the music died". Så rätt.


Bilder från en annan verklighet

Mars3
"Mars Phoenix" landar (NASA:s animerade bild).

NASA-sonden "Mars Phoenix" har landat i Mars polartrakter. Nu kommer knivkarpa färgbilder in till
NASA från en annan värld, bilder från en "vacker ödslighet" *. Att kunna se ut genom ett fönster på en annan himlakropp, att se bildbevis från en annan del av universum, nästan från en annan verklighet, det har alltid fascinerat mig. Man kommer att tänka på en sentens av Rabelais, som nyligen stod att läsa i en annons om avlidna:

"Je vais trouver
le grand peut-têtre."


("Jag går för att söka
ett stort kanske.")

Sonden är utsänd för att söka bevis på eventuellt utomjordiskt liv i Mars permafrostområden. Temperaturen vid landningsplatsen varierar mellan - 73 och - 33 grader Celsius.

Det lär komma fler bilder från NASA.

Mars2på200px
Autentiskt foto från "Mars Phoenix" (NASA)

*  Frasen är inspirerad av det första yttrandet som den andre mannen på månen, Edwin Aldrin, fällde när han steg ned på månytan 1969.

Tänkvärt om Mellanöstern

image332

I DN för några dagar sedan hade Nathan Shachar en intressant krönika om Israels självständighetsförklaring och det laddade läget i regionen för 60 år sedan. Shachar bjuder på många intressanta fakta, som man nästan kan uppleva som nyheter. Tyvärr finns inte krönikan på nätet, men
Wikipedia har en bra beskrivning.

Några exempel: Det var öststaterna som var tongivande i FN-omröstningen som resulterade i ett "ja" från det då unga FN. Det rådde delade meningar i USA:s utrikesledning om självständighet eller inte. Shachar ger även en situationsbild om allvaret för den provisoriska judiska regeringen, som såg starka arabiska arméstyrkor stå anfallsberedda vid sina gränser. För premiärministern David Ben-Gurion var hotbilden en "fifty-fifty"-chans att hålla stånd mot araberna. Ben-Gurions linje, att utropa självständighet, vann till slut med 6 röster mot 4 i regeringen.

Krig utbröt också i samband med självständighetsförklaringen och varade i ett antal månader. Israeliska armén Haganah lyckades slå tillbaka attackerna, trots att man anfölls av Egypten, Syrien, Transjordanien och Irak m fl. Ett vapenstillestånd inträdde så småningom, med resultatet att Gazaremsan och Västbanken blev arabiska och Jerusalem blev en delad stad. I övrigt etablerades staten Israel på det tidigare mandatområdet Palestinas territorium. Men konflikten har som bekant fortsatt.

Omständigheterna kring självständigheten är framför allt intressanta för att försöka förstå Israels benhårda målmedvetenhet för att försvara sina gränser och sin existens.  

Landsgemeinde i Appenzell - demokrati med värjan i hand

Apenzell300

Ibland finner man guldkorn. Nyligen stötte jag på en över 100 år gammal "Resebeskrivning över Schweiz" i en genomgång bland gamla böcker. Turistskildringen är en tegelsten i folioformat med vackra svartvita teckningar från ett Schweiz som visar ett alplandskap och stadsmiljöer från flydda tider, långt ifrån snabbtåg och ultramodernt bankväsen. Detta fascinerande alster innehåller bl a en beskrivning av en av de uråldriga folkförsamlingarna, "landsgemeinde" från kantonen Appenzell, halvkantonen Inner-Rhoden. Dessa historiska, "urdemokratiska" mötesformer beskrivs med en luststfylld rikssvenska, med stavningar härrörande från tiden innan förändringarna i början på 1900-talet:


"Denna folkförsamling, der det suveräna folket, sin egen födde herskare, såsom sin egen lagstiftare och domare ännu omedelbart under öppen himmel förvaltar och utöfvar sina genom egen kraft vunna och genom fädrens blod beseglade fri- och rättigheter, - denna vackra inrättning finns ännu qvar, utom i Appenzell (Inner- och Ytter-Rhoden) äfven i kantonerna Ob- och Nidwalden, Glarus och Uri."


"Det är gammal sed. Redan i sextonde århundradet - tider, då svärdet alltid måste vara slipadt och hillebarden aldrig fick rosta, - samlades Appenzells folk årligen till vapenmönstring. Och ännu mot slutet af 17:de årh., inskärptes det upprepade gånger hos landtfolket, att hvarje vapenför och ärlig man skulle bära ett långt, ståtligt sidogevär. Derför går också den dag i som idag är Appenzellaren till folkförsamlingen antingen i värja, om han hör till de förnämlilgare, eller ock med något gammalt underligt, från färdren ärfdt hugg- eller stickvapen, som helt visst året om fått ligga och rosta och hvars bruk han endast känner af sitt lands historia."

SchweiziskaBanér300

Schweiziska banér

"Hatten af! Det är ättlingarna af dessa dödsföraktande män som vid Speicher, Häuptlingsberg och Wolfshald, utan att akta fiendernas öfvermakt, svängde sina svärd och morgonstjernor och kastqade öfvermodiga herrars tryckande ok till marken."

"Ur folkförsamlingens sköte framgå sedan genom val de förvaltande myndigheterna och embetsmännen. Embetena ro för det mesta hedersposter, som inbringa litet eller intet, och inga främmande egoistiska element, som utså strid för att skörda guld, förmå här intränga i institutionerna. Allt, äfven domsrätten, utöfvas och anordnas som i en familj, och embetsmyndigheterna likna ett familjeråd."


Tillbaka till nutid. Wikipedia berättar att Appenzell anslöts till schweiziska edsförbundet 1452. Kantonen är uppdelad i kantonerna Inner-Rhoden (katolskt) och Ausser-Rhoden (protestantiskt). Numera har Inner-Rhoden (knappt 6000 invånare) kvar sitt "landsgemeine". Den sista söndagen i april varje år samlas de röstberättigade på Landsgemeindeplatz, medtagandes sitt röstkort eller - värjan. Folkförsamlingen kan naturligtvis betecknas som urgammal direktdemokrati med ett undantag: kvinnlig rösträtt infördes så sent som 1990, efter tvång.
 


Sveriges sista stora krig

image318

(Bild från
www.webbild.com)

I en understreckare i SvD skriver forskaren Jonas Nordin apropå 200-årsdagen för "Sveriges sista stora krig" 1808-1809, då Finland förlorades. Jonas Nordin skildrar Finlands öden och äventyr de senaste 200 åren efter kriget, en såväl faktiskt som s k kontrafaktisk historieskildring.

Den faktiska är ju rätt välkänd: storfurstendöme under Ryssland från 1809, självständighet och inbördeskrig vid slutet för första världskriget, striderna mot Sovjet under andra världskriget och vänskaps- och biståndspakten med "den ryska björnen" från president Kekkonens tid.

Den kontrafaktiska beskrivningen bygger på temat "Vad hade hänt om Sverige och Finland inte separerats 1809"? Jonas Nordin stannar för tesen att tiden som ryskt storfurstendöme kanske var det bästa för Finland, Hans resonemang är strikt geopolitiskt: ett Finland kopplat till Sverige hade varit ett konstant horn i sidan till Ryssland. Man kan tolka Jonas Nordin så att om inte Sverige förlorat sitt "sista stora krig" så hade det inte varit det sista.

Klass 9A mot djärva mål

skolawebbild300


I tisdags var det premiär för "Klass 9A", SVT:s stora dokumentärsatsning för våren. Hela 13 avsnitt ska det bli om en "nia" i Johannesskolan i Malmö som får helt nya lärare vilka ska leda klassen till oerhörda förbättringar. I utgångsläget saknar 60 % av eleverna betyg i ett eller flera ämnen. Målet är att klassen ska bli bland de tre bästa i hela landet.

Pilotavsnittet på en timme var trevligt. Man fick följa några av eleverna när de presenterade sig, träffade kompisar eller blånekade att delta på "gympan". (Trevliga intervjuer!) Min upplevelse av klassrumssituationen var ett relativt lugn, åtminstone vid den terminsstart pilotavsnittet skildrade, åtminstone när TV var med. Gemensamt för lärarna var det starka engagemanget som tog tag i eleverna.

Den energi och välvilja som flödade i klassrummet gav en undervisning (förlåt "lärande"!) som kryddades med annorlunda pedagogik. Det var presentationer där eleverna, sittandes i ring fick berätta om något alldeles speciellt som de var bra på. En lärare illustrerade mycket tydligt skillnaden mellan liv och död genom mus och en levande kräfta i biologisalen. Den utåtriktade matteläraren bjöd på matematiska finesser i gåtor med geometri m m. De första lektionerna var roliga.

En fundering dock: det förekom en "överlämnandekonferens" mellan de gamla och de nya lärarna. Trots att en stor del av klassen saknade betyg i ett eller flera ämnen hävdade de avlämnande pedagogerna att klassen presterade bra resultat. En av de tillträdande lärarna frågade sig då varför de hade engagerats. Är skillnaden i nulägesbilden resultatet av TV-kamerans närvaro eller något annat?

En annan fundering: en av eleverna påstod att hon aldrig fått laborera tidigare. Är det verkligen möjligt?

Jag har lagt in en speciell markering i handdatorn för att kunna följa "Klass 9A" på tisdagskvällar, så ofta som möjligt.

Tre svärd till Arn

Arn400

Med
"Arn-Tempelriddaren" kliver den tidiga medeltiden rätt ut i biosalongen.

Filmen får ett stort plus för miljöskildringarna och dekoren, kyrkorna och gården Aranäs. Scenerna vid Axevalla ting med en ståtlig, profetlik lagman som träder fram är särskilt inspirerande. Maktkampernas vardag skildras insiktsfullt. Det är inte "Ivanhoe-format" i svensk tappning. Striderna mellan Sverkerska, Erikska och Folkungaätten filmas istället i det lilla format som känns realistiskt. Det måste ha varit ganska små följen av hirdmän som formade historien när det som skulle bli Svea rike började framträda i västra och östra Götaland, vid Varnhem, Husaby, Forshem, Näs och Eriksberg.

Persongestaltningen känns inte helt klockren. Det är svårt att befria sig från känslan att Mikael Nykvist och Sven-Bertil Taube m fl fått ikläda sig medeltida dräkter, den nutida kändisrollen dominerar över 1100-talsfiguren. Andra halvan av filmen känns något rapsodisk. Kärlekshistorien mellan Arn och Cecilia skildras som en klyschig riddarsaga.

Till viss del blandade intryck, således. Den kommande andra filmen i Arn-sviten borde ha större potential att bli en storfilm. Handlingen lär då lättare kunna fokuseras på den väpnade kampen på svensk botten, med fältslagen vid 1200-talets början. 

Hemsidan http://www.arnmovie.com/ rekommenderas för en snygg beskrivning över den historiska bakgrunden i västra Götaland på 1100- och 1200-talen.

"Varför håller du inte tyst, Hugo Chavez?"

Tjur400

Ibland är det välgörande med kungsord. Stundtals kan ett ord i rättan tid även komma från kungliga statschefer. Den spanske kungen Juan Carlos har bett Venezuelas utåtagerande president Hugo Chavez att
hålla tyst. På det iberianska toppmötet i Santiago kallade Chavez den tidigare spanske premiärministern (konservativ och icke närvarande) för "fascist" och "rasist". När nuvarande regeringschefen Zapatero (socialist) påpekade att Aznar var folkvald premiärminister i Spanien avbröt Chavez och tillät inga genmälen. Kung Juan Carlos fick nog och sade sin mening till Chavez. Se filmen här (på spanska).

Hugo Chavez är en president som visar allt mer totalitära drag i Venezuela.Lägg därtill en oförblammerad och vildvuxen retorik mot USA och den västvärld som leds av liberala-konservativa krafter. Chavez flörtar med Castro och Iran.

Kung Juan Carlos är en äkta monark av gammal europeisk stam. Han var delaktig i "återställaren" efter Francos dikatur. Han gick ut i TV och stoppade kuppförsöket i början på 1980-talet. Han har sagt ifrån nu. Välgörande att läsa om i novembermörkret. 

Är det alltför amerikanskt?

Stjärnbaneret


Hans Bergström gav nyligen i DN en skildring av en ceremoni för amerikanskt medborgarskap. Det är en levande berättelse där en domare med boliviansk bakgrund ger en kärnfull bild av själva essensen i det amerikanska medborgarskapet:

"USA begär inte att ni ska anamma någon ny kultur", fortsatte domaren. "Det landet kräver är att ni lovar följa konstitutionen och 'the rule of law'".

Domaren pekar på bandet till invandrarna som koloniserade kontinenten samt att Amerika förutsätter tolerans:

"Respektera andra i deras idéer, åsikter och tro", manade domaren. "If not, you tarnish the flag." "Ni har också en plikt att göra vad ni kan för att våra barn och barnbarn ska kunna leva med samma fri- och rättigheter som vi gör i dag."

Hans Bergström beskriver ett medborgarskap som inte är ideologiskt neutralt, det finns en uttalad frihetlig, demokratisk och integrationsinriktad bas, väl fastlagd och uttalad i konstitutionen, symboliserad av flaggan.

Med en sådan uttalad värdegrund blir medborgarskapet troligtvis mer konkret och reellt, kanske t o m mer värdefullt för den nye medborgaren. Det är en åsiktsgemenskap som även skulle kunna gälla här i Sverige. Eller är det alltför "amerikanskt"?

De strävsamma öborna i Venedig

Kampanilen300Mini                 
Kampanilen (klocktornet) på St Markusplatsen

Det är inte första gången det skrivs och visas bilder från Venedig på denna blogg. Inte så konstigt, finns det något märkligare än en stad på vatten, utan bilar? Här är några foton som ska illustrera venetianarnas praktfulla historia.

Motiven finns nästan alla på Basilica di San Marco, Venedigs mest berömda kyrka, eller snarare katedral. Katedralen uppfördes redan på 800-talet och har återuppförts och byggts till sedan dess. Stilen är romansk med starka bysantiska inslag.

Det sistnämnda är också en god parallell för republiken Venedigs historia. Den venetiska lagunen befolkades troligen av flyktingar från hunnernas invasion under 400-talet. Under "Folkvandringstiden" formades så småningom en stadsrepublik liknande Florens, Siena och Genua.

Fresk400Mini
Fresk på St Markus-katedralen (byggd på senare delen av 800-talet)

Venedigs välstånd byggdes upp genom handelsförbindelserna med främre Orienten. Venetianarna uppförde denna unikt vackra stad med sina oräkneliga palats, kyrkor, torg och broar, alltsammans på ett stort antal öar. Kanaler och gondoler blev transportmedlet. Venetianarnas talang, strävsamhet och obegränsade ambitioner för att utvidga och besmycka staden har vi att tacka för idag, när vi kan flanera runt över de små broarna och bara låta våra sinnen och vidvinkelobjektiv ta in ljuset, formerna och färgerna från detta världsarv.

GylleneLejon400Mini
Det bevingade lejonet i den gamla republikens stadsvapen, även en symbol för stadens skyddshelgon St Markus.


Här och här kan du se fler av mina bilder från Venedig.
Mimmo Fabrizi har underbara bilder att visa på sin website.
Botikario har härliga HDR-bilder man ej får missa.

Arn - levandegör tiden kring "Sveriges vagga"

ArnHel200          Jarlen200

Framsidan på en av Jan Guillos böcker samt Dick Harrissons "Jarlens sekel".


Några dagar efter det mest intensiva pennfäktandet om Arn-filmen skulle jag vilja glimta till med följande synpunkt: Det är viktigt att filmen blir bra. Därför hoppas jag att den av huvudkontrahenterna (SVT eller TV4) får valuta för pengarna.

För mig handlar mycket om att filmen - fiction eller inte - levandegör ett anonymt kapitel av Sveriges historia. Den epok, tiden före ca 1275 och Kung Magnus Ladulås, är perioden om vilken den spännande frågan ställs; var stod Sveriges vagga, Väster-/Östergötland eller kring Mälaren? På 1980-talet var detta en infekterad och oavslutad strid mellan historiker. En träta som Jan Guillou "löste" med en "Hamiltonhjälte" som under korstågens tid slår broar av förståelse till den muslimska världen.

Guillous skildringar är så levande att det gäller att hålla reda på fakta och fiction. Jan Guillou visar på hur det kunde ha gått till när de stora släkterna (klanerna) av erikar, sverkrar och de mystiska folkungarna ställdes mot varandra i intriger och blodshämnder, allt medan ett begynnande Sverige formades för att slå tillbaks danska invasioner (med svenska inslag i invasionshärarna). Strider och maktutövning skedde med den framväxande kyrkan som aktör, mer eller mindre i bakgunden.

Besök gärna Husaby kyrka, Varnhems klosterkyrka, Kungslena och Eriksbergs gamla kyrka, alla i Västergötland. Där kan man - med lite fantasi - förnimma våra historiska rötter.

PS Som komplement till Jan Guillous böcker om Arn kan man med fördel ta sig an Dick Harrisons "Jarlens sekel". DS

Mänskligheten spänner bågen i kosmos



NASA400dec06
Christer Fuglesang och Richard Curbeam under rymdpromenad från ISS. I bakgrunden syns Nya Zeeland. (Från NASA:s webb;
www.nasa.gov, rekommenderas.)

En vecka har gått sedan Discovery med Christer Fuglesang gjorde en häftig landning i motljus på Kennedy Space Center i Florida. Rymdfebern återvände för några dagar efter 30 års bortprioritering i media och därmed vår vardag. Vi har fått se ljuset och bilderna från den mest inspirerande av resor exponerade nästan på oss själva. En landsman skruvar på en rymdstation i omloppsbana, lilla Sverige i världsrymden, ABBA och renkött blir tyngdlösa njutningar.

När det största av äventyr kommer oss som närmast får vi det bästa av exempel på att naturvetenskap, teknik och personlig pionjäranda får mänskligheten att spänna bågen, söka sig nya upptäckter och övervinna sina naturliga gränser. Det sker varje dag på rymdstationen ISS. Det skedde under Apolloprogrammets dagar på 1960- och 70-talen. När Neil Armstrong m fl kunde promenera på Månen efter en månlandning med hjälp av enkla datorer med kapacitet inte större än en modern miniräknare. Ryssar och amerikaner stod under perioden från 1957 för tekniksprång som söker sin motsvarighet i historien.

Rymdkapplöpningen gav många "spin-off-effekter" på forskning, industri och ekonomi. Rymdforskningen vidgar våra horisonter, bildligt och bokstavligt. Därför måste mänskligheten fortsätta spänna bågen. Det måste vi ha råd med. Utmaningarna finns ju därute...och här hemma.

"de Gaulle - mannen som var Frankrike"

de Gaulle 2    Brigadgeneralen i sitt esse.

Under sommaren läste jag Knut Ståhlbergs ypperliga biografi om Charles de Gaulle. Brigadgeneralen de Gaulle, som ledde en pansarbrigad när tyskarna svepte in i Frankrike i maj 1940, som avancerade till politiker under den sista tiden före kapitulationen och därefter flydde till London och blev ledare för ”Det Fria Frankrike” under andra världskriget. Den långe ledargestalten som tågade nedför Champs Elyssés vid befrielsen sommaren 1944.


 

Krigsledaren som inte kunde förlika sig med partipolitiken och därför lämnade scenen fram till 1958 (som var ett bra år). de Gaulle som då väntade på nationens kallelse under Algerietkrisen när Frankrike befarade en militärkupp. Budet kom och de Gaulle trädde in som president. Därefter blev de Gaulle den valda statschefen som verkade genom det nya TV-mediet med storvulen retorik och uttrycksfulla gester. Presidenten de Gaulle som fick stora svårigheter med studentupproren 1968 och därefter avgick och kort därpå också gick ur tiden.


 

Knut Ståhlbergs biografi förstärkte en hel del intryck från tidiga ungdomsår. de Gaulle samarbetade man nog inte med, man ställde in sig i ledet. ”La France” (tänk er gesten vid det utropet) gick man inte förbi i världspolitiken. "La France" var ju en stormakt!


 

Churchill, Roosevelt och Eisenhower (knappast Stalin) hade många kontroverser med de Gaulle under kriget. Hur leda en krigsallians under hårt inre och yttre tryck när ”Det Fia Frankrike” – med en motståndsrörelse men utan armé, flotta och flygvapen – ställde ideliga krav på en ledande roll i alla beslut om Frankrike?


 

Man inser svårigheterna att samarbeta när historien om de Gaulle på statsbesök i Kanada, ropandes ”Vive Quebec libre!” ("Leve det fria Quebec!") från stadshuset i Montreal till tusentals fransktalande Quebecbor som törstade efter självständighet. Men det var knappast det hans värdar tänkt sig att få lyssna till.


 

de Gaulle stod över politiken, åtminstone partipolitiken. Dock ledde stödet för de Gaulle,  ”Gaullismen”, till den tongivande borgerliga partikraften alltsedan 1960-talet och som nu leds av Jaques Chirac. Men de Gaulle ville inte låta sig trasslas in i någon partipolitik. Som folkvald president vända han sig återkommande direkt till folket, över dessa futila parlamentariker.


 

Generalen envisades också med att ”vara Europa” under det kalla kriget. Här skulle inte Frankrike inordna sig under något NATO-paraply mot ett Sovjetblock. de Gaulle förde Europas talan, ett Europa som syntes vara världspolitikens självklara epicentrum och franska språket dess umgängesform.


 

Det är svårt idag att hitta ledare som tillåts växa till de Gaulles format. Men "La France", det består.