Vive le Tour!
Datormanipulerad TV-bild från spurten i torsdags där italienaren Daniele Bernati till höger var starkast.
En svårbemästrad sommarförkylning har gjort att jag ägnat några semesterdagar åt Eurosports sändningar från det bitterljuva Tour de France. Det är maratonunderhållning av gott märke, inte minst beroende på Roberto Vacchis och Anders Adamssons kommentarer.
Cykelsporten är nere för räkning, moraliskt och sportsligt, konkurrenskraften vacklar. Egentligen är det förunderligt att det kan startas nya etapper varje dag då den ene stjärnan efter den andre faller ur p g a dopning. När den dagliga storyn också kryddas av att gamla mästare som Bjarne Riis erkänner att han var dopad när han vann på 1990-talet, då "hoppar kedjan" till ännu ett hack. Man vill sannerligen inte tänka till alltför djupt om de skimrande dagar som flytt under de gångna decennierna.
Men "touren" måste överleva. Den är fascinerande, dramatisk och vacker. "Touren" är fascinerande som taktiskt spel, svårslaget som skeende mellan individ och kollektiv. Den är dramatisk med klättringar i bergsbranter man knappt vill gå uppför, rycken och spurterna som man väntar på i evigheter och som sedan bara blixtrar till. "Touren" är också särdeles vacker med helikopterbilder över bergsmassiv, breda floder, charmiga byar, en fanatisk publik och ibland också majestätiska katedraler och slott. Kort sagt; La France!
Cykelsporten bör därför stöttas, inte minst då de sunda sportsliga krafterna tar i hårdare än någonsin tidigare. Uppenbarligen var det de kommersiella krafterna i form av sponsorn Rabobank som tryckte på i fallet Rasmussen. Vägen är lång att gå (trampa), men denna färgsprakande dramatik vill jag titta till även nästa år. Något annat är inte att tänka på om man en gång upplevt Bernt Johanssons ryck och målgång i Montreal-OS är oförglömligt. Och sedan var det trevligt att se den gamle cykelkungen Eddy Merckx klappa om sin son Axel som kom tvåa idag.