Hur långt kan Kina gå?
(Bild: Fotolia)
Uppgifterna om ett stort antal dödsoffer i samband med att kinesisk militär slår till mot tibetanska demonstrationer är störande. Jag har aldrig varit någon vän av politiska bojkotter av olympiska spel eller VM-turneringar och är det inte nu heller. Men utblicken mot OS i Beijing i sommar börjar bli oroande.
När Kina fick OS sågs det som ett viktigt inslag i en demokratiseringsprocess, eller åtminstone en positiv utveckling mot större mänskliga rättigheter i denna jättenation. Med de aktuella nyhetsbilderna på näthinnan varvade med välarrangerade TV-produktioner med högre kinesiska ämbetsmän som försöker upprätthålla en prydlig fasad, får man snarare intrycket av att den kinesiska regimen har fallenhet för ett slags "chicken-race". Det är ingen lindring i den tuffa inrikeslinjen. Världen må protestera, men OS kommer inte att ställas in.
Och OS måste fullföljas. Men vilken typ av OS får vi se? Det blir värre än Berlin 1936 hävdade Liberala Ungdomsförbundets ordförande igår. Det är knappast sannolikt, inte med dagens demokratiska medvetenhet i stora delar av världssamfundet, såväl bland aktiva men inte minst bland media. Jag kommer mycket väl ihåg invigningen till Moskva-OS 1980. En imponerande uppvisning i den tidens konstnärliga sovjetstil, sovjetisk idrottslig dominans i själva spelen, men det sportsliga fick i stort sett vara ifred för politiken (sånär som på många västländers bojkott p g a Sovjets inmarsch i Afghanistan).
Vad väntar i sommar? Den kinesiska regimen kan inte räkna med att sopa problemen under mattan när tusentals internationella, medvetna idrottsmän, åskådare och media anländer till Beijing. Många av oss minns Tommie Smiths och John Carlos knutna handskar på prispallen i Mexico City 1968. Tibet är ett tema som lär återkomma.
Tibets huvudstad Lhasa (Foto: Fotolia)
Mäktiga irländska ruiner
Rundtornet i Ardmore, County Waterford.
Runt om på Irland finns praktfulla fornminnen i äkta gråsten som inspirerar till spännande foton. Rundtornen är mest spektakulära, på drygt 20 ställen reser de sig med sina mäktiga siluetter mot skyn. Rundtornen byggdes av munkar som skydd mot överfall, inte minst utförda av vikingar. Därför behövs det en stege för att nå ingången som ofta sitter tre meter upp. Tornet i Ardmore på bilden byggdes på 1100-talet, är 30 m högt och står på platsen för den första kristna bebyggelsen på "den gröna ön".
Rock of Cashel, County Tipperary.
Rock of Cashel är ett fästningskomplex som enligt legenden är platsen där Irlands skyddshelgon S:t Patrick redan på 400-talet omvände kungen av Munster (en av provinserna på Irland). Det är en mäktig ruin av en kyrka, ett rundtorn och andra slottsbyggnader som är placerad på en hög klippa, mitt på slätten i centrum av Irland. De flesta byggnaderna är från 1100- och 1200-talen.
Landsgemeinde i Appenzell - demokrati med värjan i hand
Ibland finner man guldkorn. Nyligen stötte jag på en över 100 år gammal "Resebeskrivning över Schweiz" i en genomgång bland gamla böcker. Turistskildringen är en tegelsten i folioformat med vackra svartvita teckningar från ett Schweiz som visar ett alplandskap och stadsmiljöer från flydda tider, långt ifrån snabbtåg och ultramodernt bankväsen. Detta fascinerande alster innehåller bl a en beskrivning av en av de uråldriga folkförsamlingarna, "landsgemeinde" från kantonen Appenzell, halvkantonen Inner-Rhoden. Dessa historiska, "urdemokratiska" mötesformer beskrivs med en luststfylld rikssvenska, med stavningar härrörande från tiden innan förändringarna i början på 1900-talet:
"Denna folkförsamling, der det suveräna folket, sin egen födde herskare, såsom sin egen lagstiftare och domare ännu omedelbart under öppen himmel förvaltar och utöfvar sina genom egen kraft vunna och genom fädrens blod beseglade fri- och rättigheter, - denna vackra inrättning finns ännu qvar, utom i Appenzell (Inner- och Ytter-Rhoden) äfven i kantonerna Ob- och Nidwalden, Glarus och Uri."
"Det är gammal sed. Redan i sextonde århundradet - tider, då svärdet alltid måste vara slipadt och hillebarden aldrig fick rosta, - samlades Appenzells folk årligen till vapenmönstring. Och ännu mot slutet af 17:de årh., inskärptes det upprepade gånger hos landtfolket, att hvarje vapenför och ärlig man skulle bära ett långt, ståtligt sidogevär. Derför går också den dag i som idag är Appenzellaren till folkförsamlingen antingen i värja, om han hör till de förnämlilgare, eller ock med något gammalt underligt, från färdren ärfdt hugg- eller stickvapen, som helt visst året om fått ligga och rosta och hvars bruk han endast känner af sitt lands historia."
Schweiziska banér
"Hatten af! Det är ättlingarna af dessa dödsföraktande män som vid Speicher, Häuptlingsberg och Wolfshald, utan att akta fiendernas öfvermakt, svängde sina svärd och morgonstjernor och kastqade öfvermodiga herrars tryckande ok till marken."
"Ur folkförsamlingens sköte framgå sedan genom val de förvaltande myndigheterna och embetsmännen. Embetena ro för det mesta hedersposter, som inbringa litet eller intet, och inga främmande egoistiska element, som utså strid för att skörda guld, förmå här intränga i institutionerna. Allt, äfven domsrätten, utöfvas och anordnas som i en familj, och embetsmyndigheterna likna ett familjeråd."
Tillbaka till nutid. Wikipedia berättar att Appenzell anslöts till schweiziska edsförbundet 1452. Kantonen är uppdelad i kantonerna Inner-Rhoden (katolskt) och Ausser-Rhoden (protestantiskt). Numera har Inner-Rhoden (knappt 6000 invånare) kvar sitt "landsgemeine". Den sista söndagen i april varje år samlas de röstberättigade på Landsgemeindeplatz, medtagandes sitt röstkort eller - värjan. Folkförsamlingen kan naturligtvis betecknas som urgammal direktdemokrati med ett undantag: kvinnlig rösträtt infördes så sent som 1990, efter tvång.