Kalderén 2009

         

Sossarna i landstinget föreslår att alla resor med SL maximalt ska kosta 20 kr. Detta ska finansieras genom att 20 kr också blir lägsta pris, idag är det 14 kr. Reser man exempelvis två stationer på T-banan i City kostar det alltså 20 kr. Men priset blir detsamma om man tar pendeltåg, T-bana och buss från Södertälje till Norrtälje.

Därmed bryter sossarna en snudd på helig princip inom kollektivtrafiken; att resans pris på något sätt är beroende av resans längd. Vad värre är; de använder skattepengar för att ännu mer av de offentliga tjänsterna ska verka näst intill gratis. (v) och (mp) måste vara överförtjusta. Den välanvända engelska sentensen "There is no such thing as free lunch", förtjänar att upprepas.

SL och landstinget har redan idag problem med att få förståelse för att det finns kostnader som måste betalas. Många tycker SL-kortet för 600 kr är dyrt, trots att det är billigast i Sverige. SL skattefinansieras
nämligen till drygt 50 %. "Plankningen" har nått rekordhöjder under 2005, en effekt av att vissa osolidariska sällar vägrar betala för de tjänster de utnyttjar, t o m tycker att vi andra ska betala för deras åkande.

Det är alltid någon som får betala! Ska sossarna fortsätta att förvrida kostnadssambanden för skattebetalarna, blir det antingen högre skatter eller överflyttningar av resurser från sjukvården som får betala denna "subventionskick".

Är det verkligen så här (s) vill bedriva kollektivtrafik? Vad säger de som varit med ett tag i "kollektivtrafiksvängen" och som kanske inte är så begivna på flörtandet med gratistänkandet? Landstingets skattemedel är inte till för att förstöra betalningsmoralen inom kollektivtrafiken. De  behövs istället  för att bygga ut och hålla järnvägarna, bussarna och tunnelbanan i gott skick.

Södertrampat tak på en av våra skolor. (Foto: Tomas Rook)

Skolrådet på Säbytorp har sänt ett nödrop från Säbytorps skolråd (föräldrar och elever). Jag tänkte "blogga" lite om detta i några avsnitt framöver.

På eftermiddagarna och kvällar händer det numera regelbundet att ett antal "ungar" etablerat en hemvist på taket till Skyttorpsskolan, en av våra för dyra pengar nyligen renoverade skolor. Ett motsvarande problem hade vi för ett år sedan, under några veckor på sommarlovet. Då rotade man sig på taket till nya förskolan Galaxen vid centrum. Uppmaningar från vuxna hjälper inte. "Vi får vara här!", heter det. Nu sparkar de sönder tak och hängränner, uppträder aggressivt mot elever och fritispersonal, en mycket otrevlig situation. Personal och elever är upprörda.

Kommunen har sedan ett par år sin egen "närpolis", nämligen ett vaktbolag vi anlitar för att kunna larma vid framför allt vandalisering. Tyvärr har det varit en nödvändig insats. Vaktbolaget tycks dock även i detta fall vara maktlöst. De får inte ingripa hur som helst.

Då återstår polisen. Funnes det fungerande närpolis i Salem vore det inte så stort problem. Men polismyndigheten rustar själva ned närpolisen, trots politiska signaler från såväl riksdag som kommun om motsatsen. Det är nu inte ägnat att förvåna; Polisen styr nämligen sig själv. Medborgarperspektivet är inte det rätta.

Vem ska lösa detta? Kommunen? Föräldrarna? Polisen? Hur? "Hårda tag"? Normer? Kamerabevakning? Går det att skydda kommunens egendom? Eller håller vi på att förlora kampen mot vandalerna?

För två år sedan blev Salems kommun tvungen att höja skatten med 80 öre samtidigt som vi genomförde besparingar för omkring 8 mnkr. För en genomsnittsfamilj betydde det 3200 kr per år i höjd skatt. Därför känns det alldeles utmärkt att nu kunna betala tillbaka 900 kr per år. Ännu roligare känns det eftersom vi gör det grundat på en stabil ekonomi de närmaste tre åren. Vi sänker också skatten kombinerat med över 7 mnkr i ökade satsningar på kvalitet och förebyggande arbete.

Den borgerliga majoriteten föreslår nya satsningar på förebyggande ungdomsfrågor med fyra "fritidsfältare" som ska delas mellan grundskolor och fritidsgårdar, en kraftig utökning av fastighetsunderhållet, förebyggande socialvård, mer pengar till läromedel, personalhälsovård och kompetensutveckling, samt en satsning för att kapa kön till Musikskolan.

Investeringsbudgeten är "tung" med nya skolor/förskolor i Söderby Park och Rosenlund i södra Rönninge. Den senare ska erbjuda mer skolkapacitet för att kunna ge utrymme för utbyggnad i sydvästra Rönninge där kommunalt vatten och avlopp ska byggas ut fram till 2015. En ny fotbollsplan beräknas komma till i samarbete med NCC inom treårsperioden. Planen ska ligga på "Prästbodaängen" och byggs efter att en viss ytterligare utbyggnad skett i Söderby Park.

Läs mer här!    

          Trafik som behöver Förbifart Stockholm.

Efter att kranbåten "Lodbrok" körde på Essingeleden i fredags har gatu- och fastighetsborgarrådet Leif Rönngren (s) efterlyst fler förbifarter runt Stockholm. Visst är det bra att även (s) hjälper till för att kanske få fram en byggstart på Förbifart Stockholm (tunnel Skärholmen-Ekerö-Häggvik) tidigare än 2015, men för mig klingar detta falskt. För ca 15 år sedan skrev bl a (s) och (m) i Stockholms stad och län under  "Dennispaketet". Det innehöll "Ringen", d v s Essingleden, norra och södra länken kompletterad med en Österled i tunnel från Nacka upp mot Roslagstull. I avtalet ingick även Förbifart Stockholm (då kallad Västerleden).

När det, för ca tio år sedan, blev för tungt att stå emot den gröna opinionen valde dock (s) i Stockholms stad att svika avtalet.
 
Tyvärr har man inte en tioårig ångervecka på svikna miljardsatsningar, Leif Rönngren. (s) i Stockholms stad har hittills inte varit en säker samarbetspartner för att säkra tillförlitliga kommunikationer runt Stockholm. Kan "Lodbrok" lyfta regalskeppet "Vasa" kanske den även kan baxa Stockholms arbetarkommun i rätt riktning.

På bilden: Hilda Samuelsson, 108 år

Jag tittade på Olle Häger och Hans Villius DVD "Hundra svenska år" härom dagen. En storartad produktion där journalfilmer varvas med analys och intervjuer av "de som var med". I en gråknastrig stumfilmssekvens från "1900-kallt" visas hur ett par bilar kör genom en bymiljö på landet som ser ut att vara åtskilliga sekler gammal. T-fordarna (eller dylikt) plöjer fram så hönsen fråflyr mellan gärdsgårdarna kring bygatan. Ungarna springer barfota efter bilarna. Gruset sprätter när industrins tjugonde århundrade dundrar in i den uråldriga agrara bygemenskapen, ett paradigmskifte på svartvit stumfilm. "Tidevarv komma, tidevarv försvinna." Visst är det härligt med historia?

De är rappa och distinkta, mästerhistorikerna, när de t ex beskriver Sveriges "neutralitet" under kalla kriget. Eller när de berättar om de materiella sjumilakliven som tagits. Tänk tanken att diskutera dagens semesterperioder med sin farfarsfar som inte skulle förstå själva termen ens. Häger/Villius briljerar också med skildringen av kung Gustaf V:s roll och bana som den siste monarken som agerade politiskt, från Borggårdstalet över de båda världskrigen, med abdikationshotet 1941 som sista inslag.

Men, den som på kornet visar hur den lilla människan flutit med i historien och fått anpassa sig till el, telefon, radio, film, TV, rymdfärder, datorer och mobiltelefoner var (då) 108-åriga Hilda Samuelsson från småländska Kosta. Hon berättar bl a att "Inte hade vi någon dansbana. Vi dansade i vägskälet på sommaren." Och med en enda spontan replik fångar hon den glädjefyllda mättnadskänsla - får man väl tro - man själv hoppas få känna när ålderdomen inträtt. Om sin levnad på 1900-talet säger hon nämligen, på klockren småländska: "Jag har varit med om allt som blitt nytt!" Hur charmigt som helst!  

 Detta är möten jag trivs med. Interiören i Folkets Hus är idealisk för de översta stegen i politikens ”behovstrappa”; inga mikrofoner, aktiv, frågande, kritisk publik på några meters avstånd, bra akustik och en mindre scen. Kort sagt; overheadskärmen spelar inte huvudrollen, det gör debatten. (Eftersom det är en fin, gammal möteslokal stöttar kommunen med ett förmånligt lån. Har ni vägarna förbi så tag en titt på väggmålningarna av Hadar Tilja med Rönningemotiv!)
 
 
 
 


 I debattsvängen fanns också frågan om varför det måste ligga ett vägreservat tvärs över grönområdet med sagoekarna, Ekdalen/Källdalen. Rönninge kan nämligen inte trafikeras med normal SL-buss och vill vi – så småningom – ha den kollektivtrafik som gäller i det övriga civiliserade Sverige behöver vi en bussgata där. ”Ja, men SL kan minsann köra fullstor skolbuss på de befintliga vägarna”, framförde någon. ”Ja, så är det”, tvingades jag medge, suppleant i SL-styrelsen utan att veta varför denna paradox rullar på. Inte kan det väl bero på att man lägger anbud i det ena fallet, men måste trafikplanera för en helt ny linje i det andra? En sak är klar; det får bli hur det blir med vägen, men ekarna ska stå kvar.
 
Mötet avslutas i någon slags ”krutrökens värdegemenskap”. Alla (inte många) är inte nöjda, men man tycker oftast att ”det var ett bra möte” (”i alla fall”, brukar en del lägga till). Fler småleenden än kvarvarande ilska dock. ”Democracy in action”, typ. Och en pärla i jobbet för mig.

PS  Bilden visar Centralhuset vid Rönninge station.
PPS  Ett utförligt referat från mötet kommer snart på www.salem.se.