Sveriges sista stora krig
(Bild från www.webbild.com)
I en understreckare i SvD skriver forskaren Jonas Nordin apropå 200-årsdagen för "Sveriges sista stora krig" 1808-1809, då Finland förlorades. Jonas Nordin skildrar Finlands öden och äventyr de senaste 200 åren efter kriget, en såväl faktiskt som s k kontrafaktisk historieskildring.
Den faktiska är ju rätt välkänd: storfurstendöme under Ryssland från 1809, självständighet och inbördeskrig vid slutet för första världskriget, striderna mot Sovjet under andra världskriget och vänskaps- och biståndspakten med "den ryska björnen" från president Kekkonens tid.
Den kontrafaktiska beskrivningen bygger på temat "Vad hade hänt om Sverige och Finland inte separerats 1809"? Jonas Nordin stannar för tesen att tiden som ryskt storfurstendöme kanske var det bästa för Finland, Hans resonemang är strikt geopolitiskt: ett Finland kopplat till Sverige hade varit ett konstant horn i sidan till Ryssland. Man kan tolka Jonas Nordin så att om inte Sverige förlorat sitt "sista stora krig" så hade det inte varit det sista.
Klass 9A mot djärva mål
I tisdags var det premiär för "Klass 9A", SVT:s stora dokumentärsatsning för våren. Hela 13 avsnitt ska det bli om en "nia" i Johannesskolan i Malmö som får helt nya lärare vilka ska leda klassen till oerhörda förbättringar. I utgångsläget saknar 60 % av eleverna betyg i ett eller flera ämnen. Målet är att klassen ska bli bland de tre bästa i hela landet.
Pilotavsnittet på en timme var trevligt. Man fick följa några av eleverna när de presenterade sig, träffade kompisar eller blånekade att delta på "gympan". (Trevliga intervjuer!) Min upplevelse av klassrumssituationen var ett relativt lugn, åtminstone vid den terminsstart pilotavsnittet skildrade, åtminstone när TV var med. Gemensamt för lärarna var det starka engagemanget som tog tag i eleverna.
Den energi och välvilja som flödade i klassrummet gav en undervisning (förlåt "lärande"!) som kryddades med annorlunda pedagogik. Det var presentationer där eleverna, sittandes i ring fick berätta om något alldeles speciellt som de var bra på. En lärare illustrerade mycket tydligt skillnaden mellan liv och död genom mus och en levande kräfta i biologisalen. Den utåtriktade matteläraren bjöd på matematiska finesser i gåtor med geometri m m. De första lektionerna var roliga.
En fundering dock: det förekom en "överlämnandekonferens" mellan de gamla och de nya lärarna. Trots att en stor del av klassen saknade betyg i ett eller flera ämnen hävdade de avlämnande pedagogerna att klassen presterade bra resultat. En av de tillträdande lärarna frågade sig då varför de hade engagerats. Är skillnaden i nulägesbilden resultatet av TV-kamerans närvaro eller något annat?
En annan fundering: en av eleverna påstod att hon aldrig fått laborera tidigare. Är det verkligen möjligt?
Jag har lagt in en speciell markering i handdatorn för att kunna följa "Klass 9A" på tisdagskvällar, så ofta som möjligt.
Colombia - folket mot gerillan
Här i Sverige kan vardagen uppfyllas av debatt om ersättningsnivåer från Försäkringskassan och budgettekniken inom Försvarsmakten, men i Colombia är det verkligen svårare att leva. DN ger idag en bra beskrivning av kampanjen mot gerillarörelsen FARC som bl a lever på kokainhandel och kidnappningar. Men FARC är framför allt en reell maktfaktor som med vapen i hand försöker betvinga det demokratiska Colombia.
På måndagen var det massdemonstration i Colombia, organiserade av ett upprop på Facebook och med politiskt stöd från presidenten Álvaro Uribe. Med 700 kidnappade colombianer i läger i djungeln har FARC en absurd politisk makt. Det speglas bl a i DN-artikeln där en kritisk röst varnar för att protesterna riskerar att polarisera konflikten och minska chanserna att flera i gisslan kan friges.
Vid gränsen finns Venezuela med sin socialistiske ledare Hugo Chávez som - uppenbarligen oombedd - försöker "medla" mellan gerillan och Colombias demokratiskt valda ledning. Här finns en slags ny konflikt vi inte är vana vid att som svenskt världssamvete avge vårt omdöme om. För mig är det självklart att Colombias politiska ledning och demokratiskt valda institutioner måste få arbeta för inrikes ordning. Sker det mot en motståndare som använder vapenmakt och utpressning förtjänar Colombias arbete omvärldens stöd. Och Hugo Chávez förtjänar uppmärksamhet av andra skäl.
Walk-over från (s) om barnomsorgen
Förskolan Växthuset i Rönninge, paviljonger från PCS Projektservice AB.
Ännu ett inlägg om barnomsorgen. I vår kommunalpolitik hänfaller vi inte i onödan åt partipolitisk "pajkastning" (om vi själva får beskriva debatten). Därför är detta inte ett heltigenom konstruktivt blogginlägg. Men likafullt är det ofrånkomligt.
Som tidigare bloggats så arbetar vi, politiker och förvaltning, för att ordna nya förskoleplatser i en numerär och hastighet som tidigare inte skådats. Situationen kräver nya grepp och en forcerad beslutstakt. Idé, utredning, beredning och beslut blir nästan ett, om man får ta till en mild överdrift.
Nu till det märkliga. För oss i den borgerliga majoriteten är förstaprioriteten att ta fram pengar till paviljonger eller andra nya lokaler. Den prioriteten får komma före 100 %-iga formella krav på beslutsunderlaget. Men oppositionen med (s) i spetsen har haft en annorlunda inställning. När fullmäktige i torsdags beslutade införskaffa nya paviljonger ville (s) inte säga "ja" till detta. Här är några axplock från (s)-kritiken:
- (s) klagade över att ärendets rubricering "Långsiktigt behov..." var missvisande.
- De klagade över att de ekonomiska beräkningarna inte var fullständiga. (Vilket vi erkänt och gett uppdrag om kompletteringar.)
- De tyckte de föreslagna lokaliseringarna var inaktuella (ett antal platser har förekommit i diskussionen).
- En (s)-talare ansåg att de inte behövde delta i beslutet eftersom Alliansen redan hade beslutat sig.
Oppositionen meddelade att de avstod från sitt yttersta vapen - en minoritetsåterremiss (en minoritet av fullmäktige kan skicka tillbaka ett förslag för ny beredning, vilket försenar ärendet med 1-3 månader). Men kritiken slutade i att man "inte deltog i beslutet".
Här har vi egentligen det märkligaste: formaliakrítiken haglar men man vill inte säga "ja" eller "nej" till beslutet. Man avstår från att utnyttja sin rösträtt, tar inte ställning utan lämnar walk-over. Och detta sker i ett ärende där barn, föräldrar, far- och morföräldrar står och väntar på nya platser. Samtidigt framförde (s) att de inte "sade nej" till nya paviljonger. Men de sade sannerligen inte "ja" utan skolkade från beslutsansvaret över barnomsorgen. Märkligt.