Förbifarten förbigången

FörrbffSthlm         Nord-sydliga förslag kring Stockholm

Länsstyrelsen i Stockholms län har prövat frågan om framtida nord-sydliga förbindelser över Mälaren (eller "Mälarsnittet" som det så snitsigt kallas). För de flesta kommunpolitiker, m, fp, s eller andra, kom det som en stor överraskning att landshövding Mats Hellström prioriterar "Diagonal Ulvsunda" istället för "Förbifart Stockholm" som alla kommuner stödjer.

"Förbifart Stockholm" går från Skärholmen, i tunnel genom Ekerö, över till Hässelby för att ansluta till E4 vid Häggvik. "Diagonal Ulvsunda" går från Fruängen, i tunnel under Mälaren (eller på sjöbottnen), fortsatt via Ulvsunda till Kista. 

Detta ställningstagande från landshövdingen lägger lass på börda av den sorgliga serie politiskt havererade eller tillkrånglade trafikprojekt i Stockholms län. Men skillnaden här är att när man nu är överens över partigränserna, då går landshövdingen emot. Landshövdingen går emot sina egna länsinnevånare.

Landshövdingen pekar på att världsarvet och odlingsmiljön runt Drottningholm måste fredas. Men det är ju av den anledningen som förslaget förutsätter att Förbifarten ska gå i tunnel! Det har också varit Ekerö kommuns bestämda förutsättning för att man ska stödja projektet, som nu också sker.

Tittar man på kartan blir länsstyrelsens alternativ, "Diagonal Ulvsunda", ännu mindre begripligt. Den leden går ju bara ett par kilometer väster om Essingeleden. Långtradare och annan fjärrtrafik som ska till Arlanda, Uppsala norrut vill ju åka förbi Stockholm, inte genom. "Diagonalen" är ett snett alternativ (sic!), det är ingen förbifartsled.

I vilket annat län i Sverige än just Stockholms kan detta inträffa? Landshövdingarna förmodas ju stödja kommunerna i sitt län, inte motarbeta dem. Tyvärr lär landshövdingens egna turer försena detta viktiga projekt ytterligare. De kringfartsleder som för många europeiska städer är en självklarhet, får Stockholmarna vänta ytterligare på.

Retorik till döds


     "De är alla ärevördiga män" (Marlon Brando som Marcus Antonius).

TCM-kanalen visar många fina filmer, bl a filmatiseringen av Shakespeares "Julius Caesar". Här bjuds tittaren på klassiskt bländande retorik. Dramatiken kring Julius Caesars väg till diktatorsposten (diktator var den högsta ämbetsmannen till vilken senaten överlämnat det mesta av makten) och mordet på Idus Martiae (15 mars) går igen i många media just nu. Förutom den klassiska svartvita filmen finns ett par miniserier samt ett antal böcker, dokumentära såväl som romaner.
 
Bakgrunden: Julius Caesar har som härförare marscherat till diktatorsposten. Stora delar av senaten fruktar att republiken, med senaten som högsta politisk makt ska gå under med Caesar. Bland dessa återfinns Brutus (James Mason), gammal vän till Caesar. Marcus Antonius, som är Caesars general, förtrogne och bäste vapendragare, leder Caesars falang i senaten som har tillräckligt inflytande för att erbjuda honom kungakronan. Caesars antagonister bestämmer sig för att mörda honom. Det gäller ju att rädda republiken. Ett stort antal sammansvurna knivhugger Caesar när han anländer till en session i senaten. Den sista att genomföra dådet är Brutus. När den döende Caesar ser detta kommer de klassiska orden;

”Även du min Brutus (’Et tu Brute?’) Då ska Caesar falla.”

 I TCM-filmen börjar sedan den retoriska uppvisningen när förövare och förtrogna ska tala till folkmassan utanför Kapitolium. Brutus inleder. Hans retoriska grepp är att betyga att han, precis som alla andra, älskade Caesar, men att Caesar blivit ärelysten. Med välfunna exempel skildras hur Caesar gått emot republikens ideal och blivit en folkets fiende. Roms medborgare var på väg att bli trälar, enligt Brutus. I filmen får han med sig folkmassan, nöjer sig med det och bjuder Marcus Antonius att tala invid Caesars blodiga stoft (Antonius har lurat de sammansvurna genom att skaka deras händer och gått med på att tala efter Brutus). 
 
        Publiken på Kapitoium vacklar mellan ståndpunkterna.

Marlon Brando är Marcus Antonius. På ett auktoritärt sätt, fyllt med patos går han upp i rollen (på ett helt annat sätt än i ”Gudfadern”). Han visar flera retoriska knep. Han kopplar till Brutus försök att rättfärdiga mordet och kategoriserar de sammansvurna som ”De är alla ärevördiga män”. Det som från början låter som vördnad inför de sammansvurna blir snart något annat. Han anknyter också till Brutus anklagelse om Caesars ärelystnad, vilken han smular sönder i en enda mening. Caesar erbjöds kungakronan, men avböjde, så var han ärelysten?
 
Marcus Antonius koncentrerar sig sedan på själva det blodiga dådet. ”De är ju alla ärevördiga män” blir Antonius mantra som återkommer i allt mer ironiska vändningar, när han blott antyder gärningen. Ironin fräter ned Brutus tidigare rättfärdigande till intet. Istället reser sig folkmassans avsky för dråpet när Antonius blottar Caesars blodiga kropp. Massans kampvilja mobiliseras när Caesars testamente läses upp där varje romare lovas pengar. Revolutionär rörelseenergi (riktad mot de sammansvurna) bildas sedan när Marcus Antonius pekar på Caesars kropp med orden:
 
”Här fanns en Caesar. När kommer hans like?”
 
       Marcus Antonius spelar på publikens dåliga samvete.

Epilogen: Marcus Antonius bildar triumvirat med Caesars systerson Octavianus och Lepidus, tar makten i Rom, jagar upp och eliminerar de sammansvurna. Lepidus försvinner ur bilden. Antonius och Octavianus blir rivaler, inbördeskrig utbryter, Octavianus triumferar och blir Roms förste kejsare (”Caesar”) under namnet Augustus. Republikens saga är all.

TCM-filmen är fiction, men det är stor retorik. Talekonst som inspirerar. Retorik och politik utförd utan mikrofoner och e-mail. Men torgmöten som hette duga, de kunde de hålla romarna.

Kreativa skolor i Skåne

                  Elias Fries skola i Hyltebruk, parvillor längs bygata, klicka gärna!

Jag har nöjet att få jobba med en av Sveriges yngsta kommuner, ca 35 år i snitt är våra invånare. Därmed är det mycket gott om barn och ungdomar, därmed behövs det ofta nya skolor och förskolor. Vi är inne i slutskedet när det gäller att bestämma sig för hur en kombinerad skola/förskola i Söderby Park ska utformas. Därför var vi två dagar i södraste delen av landet och besåg inte mindre än fem skolor under halvannan dag.

Landning på gamla härliga F 14:s flygfält i Halmstad (jag gjorde halva lumpen där sommaren-hösten 1977). Därefter 45 min. bussfärd längs Nissastigen till Elias Fries skola i Hyltebruk. En unik skapelse där skolan är byggd som åtta parvillor (modell större) längs en bygata. Tanken är att delar av skolan ska kunna byggas om till bostäder om elevantalet går ned. Två entusiastiska anställda visade oss runt med trevlig halländsk dialekt som bröt av mot vår kaxiga stockholmska. Lokalerna var jättefina, det kändes ombonat och skolan var nästan svår att skilja ut från de övriga husen i området.

Vi besökte också Svengårdsskolan i Ödåkra utanför Helsingborg, Gunneboskolan i Lund, Riseberga skola och Ängsdals skola i Malmö. Gemensamt för skolorna i Ödåkra och Riseberga var att de hade byggts upp från provisorier ("baracker" eller "paviljonger", beroende på attityd) med egna ingångar till varje klassrum, grupprum och kök kring hemklassrum (skolorna var F-6 eller "låg- och mellanstadium" som man fick säga förr). Dessa skolor, precis som den i Hyltebruk, var speciellt konstruerad för den nya arbetsorganisationen sedan ett par år, nämligen arbetslag (t ex tre vuxna på två klasser).

Samtliga skolor vi besökte hade högt i tak. En del hade trägolv (vilket vi haft lite problem med på sensomrarna), några hade loft, en skola hade "självdragsventilation", egenskaper som vi har på Rönninge skola. Alla utom en skola hade kök bredvid hemklassrummet. Eleverna åt i sina klassrum, tog (under lärarnas överinseende) ansvaret för dukning, avplockning och disk. Mycket imponerande och en lösning jag tror blir nödvändig i dessa tider av stigande byggpriser. Ja, en avsikt med studiebesöken var att leta billigare bygglösningar. Vi får väl se om det tolereras i den politiska vardagen hos opinionen i Stockholmsmiljön. Den arbetsglädje som de kvinnliga ciceronerna på skolorna utstrålade hoppas jag också ska kunna skapas här hemma.

Till sist, Ängsdals skola i Bunkeflostrand, nära Öresundsbron. En friskola där 20 lärare från början gått i borgen med egna pengar för att blidka banken för tio år sedan. Hela sexton av dem var kvar. Skolan byggdes med helt annat budget än de kommunala vi är vana vid. Detta krävde andra lösningar med stora fönsterfasader, annorlunda materialval och mycket effektiva ytor. Imponerande!

Under knappt tio år har vi byggt om samtliga skolor i Salems kommun. Vi har lyckats bra, men det har blivit många miljoner. Nu gäller det att komma fram till en bra lösning också för skolan i Söderby Park.

Ny busslinje Rönninge-Salem-Fridhemsplan

            Ända hit ner i Rönninge går inte bussen, men väl från Rönninge station.

Sedan det stod klart att trängselskatteförsöket skulle bli av och de nya extrabusslinjerna kom på tal har vi arbetat för att en busslinje skulle inrättas från Salem. SL har inte varit lika pigga på det. Vårt argument har varit att ett ökat antal Södertäljebor förväntas åka pendeltåg, medan våra kommuninvånare inte har något alternativ, trots att det lär bli mer trångt på pendeltågen.

Efter en del bearbetning och benäget bistånd från SL:s södra regionstyrelse kommer nu SL att inrätta en linje. Det blir avgångar var 10:e minut på morgonen 06.00-09.00 och var 15:e minut tillbaka på eftermiddagen. Bussen går över Eriksbergsleden i Tumba, raka vägen genom Alby, E4/E20 och via Hornstull till Fridhemsplan. Restiden beräknas till 48 minuter.

Detta är mycket glädjande. Salemborna får ett riktigt bra alternativ till trängsel och osäkra pendeltåg. En dag som denna känns det att politiskt arbete lönar sig.

"Där satt den!"

          (Klicka för större bilder!)





"Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt",
heter det i fotokretsar. Därför känns det bra när man inombords kan tänka "Där satt den!". Här var det så, på hamnpromenaden i Puerto de la Cruz, på Teneriffa. Det blåste, sjön gick hög, det stänkte rejält från dyningar som hade fritt vatten ända in till land, det var solnedgång, motljuset jämnades ut i ett härligt dis och speglade sig i betongen. I fonden fanns en udde med färggranna hus. Och plötsligt satt där en fiskare och metade, mitt i soldiset och vattenstänket. Efter lite databehandling så blev det som det blev.

(s) borde vara Orbacks hemläxa

      Jens Orback pratar demokratiprojekt.

"Demokratiminister" Jens Orback berättar i "Dagens Samhälle" om sina nya projekt. Det ska bli ny demokratiutredning, en översyn av målet om 10 000 nya förtroendeuppdrag och olika medborgarråd som ska lyfta demokratin. Trovärdigheten i politiska budskap, i synnerhet så tjusiga och politiskt korrekta som dessa, kan i Jens Orbacks fall testas genom att strålkastaren riktas mot områden som den ansvarige regissören låter ligga i skugga.

För det första tycker jag därför att Jens Orback kunde intressera sig för hur hans parti med "de små stegens tyranni" underminerar den kommunala självstyrelsen. Istället för att förlita sig i den kreativa kraft som ligger i att kommunalt förtroendevalda och anställda har spelrum för att utnyttja sin kreativa energi och skapa tillväxt, utnyttjar (s) den ofrånkomliga andra sidan av myntet, nämligen att de politiska lösningarna för service och verksamhet kan se olika ut från kommun till kommun. Olikheterna blir till "orättvisor" i propagandan, vilket lockar (s) till maxtaxor, nationella handlingsplaner och lagstiftade tjänster som kommunerna får producera utan tillräcklig finansiering från staten. Kommunerna förminskas till serviceleverantörer inom statligt låsta system.

För det andra kan Jens Orback ta ett samtal med sin partikamrat Stockholms finansborgarråd Annika Billström, hon med trängselskatterna. Om Jens Orback bara vänder blad i samma tidning kan han läsa innantill när Annika Billström säger "Det sätt på vilket regeringen tog beslutet (om trängselskatten, min anm.) var djupt odemokratiskt och ett allvarligt ingrepp i den lokala demokratin".

Undermineringen av den kommunala självstyrelsen innebär en långsiktig försvagning av den svenska demokratins bas; kommunerna. Regeringens ingrepp om biltullarna är en händelse som är unik i den svenska demokratins historia. Jens Orback har en del hemläxor att göra i sitt eget parti. 

Integration på riktigt

                           Länstidningen i veckan (klicka för större bild).

Integrationsdebatten böljar i alla riktningar, politik om hur sakernas tillstånd borde vara dominerar. Just politikerna får ofta ta stryk när inläggen kommer från ett spektra av åsikter och attityder, ett spektra bredare än på många andra områden. Men ibland kan det faktiskt vara så att politiker får göra praktik av sin politik snabbare än kritiker och proffstyckare i media.

Så var det hos Moderaterna i Södertälje i veckan. Jag hade glädjen att få sitta mötesordförande på deras nomineringsstämma då valsedeln till kommunfullmäktige skulle fastställas. Moderaterna arbetar konsekvent med provval bland sina medlemmar inför dessa stämmor. (Så är ofta inte fallet hos Socialdemokratena, där en valberedning lämnar förslag på valsedel utan provval. Det är en i mitt tycke fegare lösning att inte låta medlemsdemokratin verka fullt ut.) Det vanligaste är att resultatet av provvalet till allra största del också formar valsedeln. Vårt parti är också, precis som alla andra partier, ett öppet parti där de som är intresserade av och vill stödja våra värderingar också kan bli medlemmar.

Södertälje är en av Sveriges kommuner med störst andel invånare med utländsk bakgrund. Syrianer är en av de största etniska grupperna. Moderaterna i Södertälje har tidigare inte haft så många förtroendevalda med utländsk bakgrund, men nu blir det annorlunda. Kollegorna i Södertälje har fått 150 nya medlemmar den senaste tiden. I provvalet placerades en nykomling bland kandidaterna, Metin Ataseven, en 33-årig syriansk företagare, på andra plats.

Detta är en helt ny situation för mina kollegor i Södertälje. I vårt parti kan nomingeringsprocessen innehålla en hel del diskussioner och omröstningar bland flera kandidater. Intresset för stämman var därför stort. Såväl gamla som nya medlemmar fanns med.

Hur avlöpte då nomineringsstämman? Jo,förslaget till valsedel togs helt enligt nomineringskommitténs förslag, baserat på provvalet. Metin Ataseven placerades på andra plats. Medlemmarna applåderade när alla 61 platser var beslutade. 

Här pratas det inte bara integration. Moderaterna i Södertälje lever som de lär. Så ett lycka till på vägen till kollega Marita Lärnestad, Metin Ataseven och alla andra i valrörelsen.



Bright av Albright

    Madeleine Albright, utrikesminister i president Bill Clintons regering


Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright skrev på SvD:s "Brännpunkt” i tisdags om en vidgad transatlantisk klyfta mellan Europa och USA till följd av Irakkriget. Albright tar avstamp i den lyckosamma perioden kring 1990 då Berlinmuren föll och alliansen under den framgångsrika operationen ”Desert Storm”. ”USA måste respektera mänskliga rättigheter och minimera våldet och Europa måste erkänna sin roll i ett acceptabelt resultat i Irak”, är en nyckelsentens. Albright menar att Europa måste erkänna sin roll för att åstadkomma detta. Budskapet känns välkommet och framåtsyftande.
 
För mig är det viktigaste uttalandet om Irakkriget det följande:
”Det är inte ett krig som Europa startade, men USA startade inte heller andra världskriget, fast accepterade ändå sitt ansvar för hur det slutade.”
 
Denna amerikanska brandfackla väcker naturligtvis omedelbart anti-amerikanska reaktioner från några bloggare. De etiketterar uttalandet som WSYAIWW2 (we saved your ass in world war 2). Bloggarna bestrider och förminskar USA:s ansvarstagande för Europa under 2:a världskriget, det var Sovjetunionen som räddade Europa heter det bl a.

 För mig är det gåtfullt hur den anti-amerikanska opinionsbildareliten alltid diskriminerar USA:s roll under 1900-talet för ett demokratiskt Europa. Denna nation har alltid – oftast i eget intresse, men ändå – stått upp mot totalitära makter och krafter, nazister, kommunister och nationalister. Detta har Europa inte klarat på egen hand.

Exemplen borde vara mer än övertygande: Första världskrigets mardrömslika ställningskrig på västfronten, nästa världskrigs ”andra front” genom D-dagens invasion (föregått av lend-lease hjälp), Marshallhjälpen, ”kalla krigets” stöd till Västmakterna för att rida spärr mot en totalitär Warszawa-pakt, samt insatserna för att stoppa folkmord i det forna Jugoslavien (när Europa tvekade).
 
Ingen ska tveka om de stora uppoffringar som Sovjet, Frankrike och Storbritannien (samt självfallet Tyskland m fl) fått utstå under de bägge världskrigen. Men att förtränga USA:s ansvarstagande för friheten och demokrati bland Europas uråldriga och självständiga nationer, det är att skriva om historien. Inte särskilt ”bright”, alltså. Madeleine Albrights debattinlägg är mycket fräschare än så.


Flygtur över Lofoten

      Hönningsvaer

         Svolvaer med flygplats     



Den norska ögruppen vid Polcirkeln är "fotogeniqué", men också spännande från luften. En rundtur i privatplan bjuder på slalomåkning mellan bergstoppar och många djupintryck över en vacker skärgård. "Flighten" startade på Leknes flygplats, gick nordväst mot Raftsundet där Hurtigruten passerar mellan höga bergsväggar, fortsatte mot Hönningsvaer innan landning. En härlig upplevelse, särskilt om man får "spaka" lite själv.