Petter Northug behöver intervallstart
Skannat ur DN 2 mars.
VM-femmilarna är inte var de har varit. Omkring 100 minuters betraktande av en stor klunga femmilare som skatar fram på smala banor. Sedan kryddas det hela med tio minuters dramatik där vurporna är det mest spännande, innan Petter Northug spurtar ifrån och vinner. Tacka vet jag Holmenkollens femmil med intervallstart var 30:e sekund. Det är kampen mot klockan som ger spänningen. Och Petter Northug kan behöva förädla sin skidåkning med intervallstart.
Den natten Ingo vann
Intresserad ettåring uppe mitt i natten
i lägenheten i Aspudden.
Det finns unika tidpunkter. Stunder då något omvälvande inträffade. Ögonblick då man minns vad man befann sig och var sysselsatt med. Mordet på John F Kennedy, Neil Armstrongs första steg på Månen, mordet på Olof Palme, är sådana unika ögonblick.
Själv är jag (trots allt) för ung för att minnas det förstnämnda. Men det finns bildbevis på ett annat säreget ögonblick. Ingemar Johansson begravdes i Göteborg i fredags. När "Ingo" knockade Floyd Patterson i Yankee Stadium i New York, den 26 juni 1959, skrevs svensk idrottshistoria. Det måste vara den svenska idrottsprestation som väckt mest internationell uppståndelse, möjligen tillsammans med Björn Borgs femte Wimbledonseger 1980.
Det har skrivits spaltkilometrar om den sommarnatten nu, i samband med Ingos bortgång. Bilden ovan sägs föreställa min debut som sportradiolyssnare den natten då föräldrarna givetvis satt uppe och inte lyckades hålla sin förstfödda i säng. Det skulle bli många fler sådana ögonblick.
Visst är det vemodigt att Ingemar Johansson gått ur tiden. När man någon gång ser inslag från presskonferenser inför dagens titelfighter är det med saknad man tänker på den sportmanship och vänskap som rådde mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson, trots att de gick tre tuffa titelmatcher mot varandra. Jag har en gång stött på Floyd Patterson i Stockholms city. Mitt spontana "Hi Floyd" besvarades med ett leende och ett kort med autograf på. Det flyktiga mötet och bilden ovan får bli mina minnestrådar till Floyd och Ingo. Till dem båda: vila i frid, "Champ"!
"Jag har aldrig sett något liknande!"
Foto: www.dreamstime.com
OS har släppt sitt grepp över vardagen för oss sportfånar. Istället för att kasta sig från sammanträden för att ta någon minut för att följa upp trap och skeet på webben kan man nu lyckas göra ett mer seriöst intryck på jobbet. I måndags fick en arkitektpresentation vackert avbrytas när Sanna Kallur sprang. Trots Sannas bittra öde fortsatte diskussionen om Rönninge centrums framtid.
Hur summera Peking-OS på några rader? En intensiv period då man kände den där härliga förväntan inför svenska medaljhopp och gladdes över finalplatser. Sorg när Sanna Kallur var för ivrig i semifinalen, hon hade säkert tagit medalj annars. Stor besvikelse också för Håkan Dahlby (skytten) och några till. När Ara Abrahamian dömdes bort för andra OS:et i rad kan man bara bli upprörd när man tänker på hur många års förberedelser som ligger bakom de hastigt undflyende minutrarna på brottarmattan. Fyra år som blir minutrar som blir sekunder man inte uppfattar då domsluten tas med nickar och gester. Oerhört bra av CAS att kritisera internationella brottningsförbundet.
Seglingens nyckfullhet framgick klart och tydligt på de blåsiga TV-bilderna när Fredrik Lööf och Anders Ekström i början verkade leda racet, men sedan slutade sist. Var de inte undanträngda till höger nära startbåten på samma sätt som Rasmus Myrgren i Laser någon dag innan? I båda fallen var det britter som seglade matchracing när det behövdes.
Men den stora magin fanns också där. Lagkappen med Michael Phelps och Jason Lezak m fl över 4x100 m med världsrekord två gånger om och den fantastiska slutstriden i rasande tempo. Usain Bolt som överträffade något man inte trodde kunde överträffas; Michael Johnsons 19,32 på 200m. Kenenisa Bekeles dubbla långdistansguld. Den mannen tycks kunna springa i vilket tempo som helst, så oerhört tempostark när det krävs.
Lite blågul magi flashade också förbi. Jörgen Perssons pingissegrar var härlig déja vu-trippar, tänk bara på hans avgörande backhand mot Samsonov. Thomas Johansson och Simon Aspelins dubbelsemi var en gastkramning i klass med OS-finalen i hockey 1994, man ville bara att det skulle ta slut!
Foto: www.dreamstime.com
Men det som ändå sitter kvar mest på näthinnan är 100 m-finalen. Jag har följt dessa finaler ända sedan den hett emotsedda kampen i Mexico City 1968, där Jim Hines triumferade i den elektriska tidtagningens begynnande era (9,95). Jag har sett sensationella, knappa segrar som Hasely Crawford 1976. Jag har sett överlägsna segrar som Carl Lewis och Ben Johnsons dopade uppvisning. Men jag utropade detsamma som TV-kommentator Karlsson när Usain Bolt lekte 100 m. "Jag har aldrig sett något liknande!" Det var OS höjdpunkt.
Såg ni VM-finalen?
Gunnar Gren vid en frispark i andra halvlek.
Hur var fotbollen 1958 jämfört med idag? I helgen fick vi tillfälle att jämföra VM-finalen 1958 med våra blågula bragdgrabbar i svartvitt med EM-finalen från Wien i sprakande spanska kortpassningar i gulrött.
Det första man slås av är vilken strålande inledning Sverige gjorde på Råsunda för 50 år sedan. Spelet fram till Nisse Liedholms 1-0 i fjärde minuten är bollsäkert, inom laget med högt tempo, inga långbollar mot ensamna forwards som idag, utan två-touch-passningar genom mittfält och innerparet Gren och Liedholm, med friläggande kantpassningar till Kurre Hamrin och "Nacka" Skoglund. Det spelet återkommer bitvis under hela första halvlek. Om det inte varit för en viss Garrinchas identiska uppsnurrningar och markinlägg på vänsterkanten och Vavas bägge mål, hade Sverige kunnat vara i ledningen i halvtid.
Garrincha (i väntan på Sven Axbom?)
"Om inte...", ja. Brassarna var precis lika bollsäkra som nu, men också starka i försvaret, ej att förglömma. Och det tryck som kedjan med Garrincha, Vava, Pélé och Zagallo lyckades skapa var inte lätt att stå emot.
Hur skiljde sig matcherna åt? Det är lätt att lura sig på de gamla svartvita bilderna, speciellt på tempot. Jag tyckte dock att själva spelet gavs en större chans, motståndarna tillät mittfältare och forwards att vända upp, de tuffa glidtacklingarna var inte lika talrika, så inte heller frisparkarna. Kurre Hamrin spelade med nedkavlade strumpor utan benskydd! Den vänskapliga stämningen var också påfallande. Ytterbackarna gick inte till anfall som idag, fenomenet halvbackskedja är fortfarande lite av en gåta rent taktiskt/placeringsmässigt. Ytterhalvorna Börjesson och Parling verkar ha varit en slags motsvarigheter till Tobias Linderoth och Daniel Andersson, centerhalven "Julle" Gustavsson uppträdde som mittback.
Man slogs av Orvar Bergmarks dominans som högerback, hur Sigge Parling var tvungen att ge Sven Axbom understöd med Garrincha, Gunnar Grens och Nils Liedholms roller som speluppläggare med ett par klacksparkar, Kurre Hamrin som "fladdrande" högerytter, Agne Simonssons centerelegans vid straffområdesgränsen och "Nackas" roll som "vajande majskolv" på vänsterytter. Tänk, äkta ytterspel, härligt att se, inte minst Garrincha! Snyggast var dock Pélés 3-1 mål; mottagning, lättning över "Julle" Gustavsson, skott på volley i mål. Fast Torres sprintermål med rätt timad chip i söndags var en individuell superprestation när den modernafotbollen är som bäst.
Brassarnas lagkapten med Jules Rimet Cup
Finns det något bättre en ett mellanheat på 200 m?
USA:s långa stafettlag, herrar och damer.
VM i Osaka är slut, men friidrotten regerar! Det är något alldeles speciellt att se Tyson Gay, Usain Bolt och framför allt Jeremy Wariner, Kenenisa Bekele eller Allison Felix springa. För att inte tala om att totalt engagera sig i Johan Wissmans framfart på 400 m. När såg vi senast någon sådan rekordutveckling?
Annars är det Mustafa Muhammed och Sanna Kallur som höjde adrenalinnivån. En svensk som utmanar de tassande kenyanerna på 3000 m hinder! Om man som jag en gång suttit snett ovanför det hinder på Stockholms stadion där Anders Gärderud knäckte Malinovski och sprang in på nytt världsrekord, 8.09,7 (det var 1975), då känns det stort att följa Mustafas kamp.
Sanna Kallurs tårar efter kanonloppet, de gick rakt igenom TV:n. Vi talar om att Johan Wissman är unik som svensk sprinterlöpare i världstoppen, men där har Sanna funnits i ett par år nu. Det kommer fler finaler.
Även om det inte blev några världsrekord tycker jag ändå att Osaka-VM känns positivt. En ny generation världsatleter presterade toppresultat. Det var upplyftande. Bara det nu inte kommer några eländiga dopingfall.
Vive le Tour!
Datormanipulerad TV-bild från spurten i torsdags där italienaren Daniele Bernati till höger var starkast.
En svårbemästrad sommarförkylning har gjort att jag ägnat några semesterdagar åt Eurosports sändningar från det bitterljuva Tour de France. Det är maratonunderhållning av gott märke, inte minst beroende på Roberto Vacchis och Anders Adamssons kommentarer.
Cykelsporten är nere för räkning, moraliskt och sportsligt, konkurrenskraften vacklar. Egentligen är det förunderligt att det kan startas nya etapper varje dag då den ene stjärnan efter den andre faller ur p g a dopning. När den dagliga storyn också kryddas av att gamla mästare som Bjarne Riis erkänner att han var dopad när han vann på 1990-talet, då "hoppar kedjan" till ännu ett hack. Man vill sannerligen inte tänka till alltför djupt om de skimrande dagar som flytt under de gångna decennierna.
Men "touren" måste överleva. Den är fascinerande, dramatisk och vacker. "Touren" är fascinerande som taktiskt spel, svårslaget som skeende mellan individ och kollektiv. Den är dramatisk med klättringar i bergsbranter man knappt vill gå uppför, rycken och spurterna som man väntar på i evigheter och som sedan bara blixtrar till. "Touren" är också särdeles vacker med helikopterbilder över bergsmassiv, breda floder, charmiga byar, en fanatisk publik och ibland också majestätiska katedraler och slott. Kort sagt; La France!
Cykelsporten bör därför stöttas, inte minst då de sunda sportsliga krafterna tar i hårdare än någonsin tidigare. Uppenbarligen var det de kommersiella krafterna i form av sponsorn Rabobank som tryckte på i fallet Rasmussen. Vägen är lång att gå (trampa), men denna färgsprakande dramatik vill jag titta till även nästa år. Något annat är inte att tänka på om man en gång upplevt Bernt Johanssons ryck och målgång i Montreal-OS är oförglömligt. Och sedan var det trevligt att se den gamle cykelkungen Eddy Merckx klappa om sin son Axel som kom tvåa idag.
Fotbollen balanserar på ett knappnålshuvud
(Foto från SvD)
Oj, vilken pärs. Precis som en tuff VM-/EM-match, som t ex Sverige-Danmark i EM 2004. Stämningen på Parken var som en engelsk cupfinal, fast ännu mer förtätad på något sätt. Ni hörde väl nationalsångerna?.
Två svenska medgångmål följdes av ett fantastiskt anfall med "Chippen" och Johan Elmanders avslutning. Tre danska medgångsmål - precis som de svenska - där Jon Dahl Thomasen fick sin chans och tog den, som vanligt. Nära danskt segermål några gånger och sedan - ett enormt antiklimax med knytnävsslag, utvisning, straff och överfall på domaren. Såg ni TV-kameran zoomade in domarens byxficka där det röda kortet var på väg upp?
Danskarna svarade för en grandios upphämtning, påeldade av hemmapubliken. De är ett spelande fotbollslag som borde ha slagit oss igår, precis som i EM 2004. Nu, precis som då fick de ta hand om mittfältet i andra halvlek.
Denna formidabla kamp avslutades i någon slags apati med ett meddelande på ljustavlan. Att en enstaka idioti, förstör nöjet för miljoner och saboterar hemlandets chanser till vidarespel i EM är en grym nyckfullhet, likafullt logiskt och motiverat med de regler som finns. En individuell sekundhanding omintetgör 22 spelares laginsats över 90 minuter.
Det man bör påminna sig är att det kommer att hända igen, kanske med andra förtecken. Vad händer om det kastas in mynt, golfbollar eller bengaliska eldar på Råsunda på onsdag? Fotbollen, den högt älskade, balanserar ibland på ett knappnålshuvud.
Danskarna platsar fotbollsmässigt bland de 16 bästa i Europa. Jag hoppas Sverige gör det också.