Visst är 100 nya barn ett glädjeämne
En tultande glädjekälla.
Hundra små barn fler än väntat som behöver plats i förskolan under första kvartalet 2008, ett problem eller ett glädjeämne? Kanske är den frågan ett s k lackmustest* på politikernas kontakt med det omgivande samhället - eller distans. Som en av Sveriges i särklass barnrikaste kommuner måste vi i Salem alltid vara flexibla och snabbfotade för att ordna fram nya förskoleplatser när efterfrågan och inflyttning ökar mer än vi trott.
Detta var temat för min inledning i torsdags kväll när fullmäktige hade budgetdebatt. Budgeten för 2008-2010 handlar om att ta total- men även detaljgreppet på vår verksamhet. Det som våra kommuninvånare förväntar sig "ska fungera" med någon slags automatik, ska vi se till att skattepengarna räcker till för.
När det inte är valrörelse kan det ibland vara svårt att finna den rätta symboliken för retoriken, de talande språkiga bilderna som gör att någon lyssnar. Men dessa hundra nya telningar som idag tultar fram i radhus på Bistigen, villor i Rönninge eller i lägenheter på Fredriksbergsvägen gör symboliken självklar. Förutom att lysa i livets fokus för sina lyckliga föräldrar blir dessa nya tillskott till Salems barnaskara också själva sinnebilden för vår främsta kommunala strävan; att Salem ska vara en attraktiv kommun att bo och växa upp i. När vi politiker och våra duktiga tjänstemän ska ta oss an uppgiften att på kort tid ordna fram dessa platser, ska vi därigenom visa att dessa vackra ord inte är någon klyscha, utan en allt synligare del i vårt kommunala varumärke. Självfallet ska vi se hundra nya barn som ett glädjeämne.
Det blev en bra budgetdebatt.
---
* Lackmustest är ett politiskt uttryck hämtat från kemins lackmuspapper som testar om en vätska är sur eller basisk.
Svensk demokratis styrkebälte
Anders Knape (m) från Karlstad, nu ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Vi har kamperat ihop i styrelsen för Kommunförbundet 1999-2006.
Den lokala förtroendebranschen har varit samlad i Västerås i ett par dagar. Vår högt värderade riksorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting (sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet), har haft sin första riktiga kongress sedan sammanslagningen. Vi som samlats är några hundra mer eller mindre heltidsanställda politiker av olika färg och skepnad, men med en gemensam, samlande mission: att se till att det finns pengar, metoder och andra viktiga fundamenta för att alla hundratusentals anställda ska kunna leverera service i kommuner och landsting. Med andra ord; all vardaglig verksamhet i skolor, på sjukhus och i kommunalhus som ni läsare ser som självklar, något som bara ska finnas där, men som vi måste bevaka förutsättningar för.
Vi och vår verksamhet sitter i kläm mellan alla befolkningsförändringar och nya krav på välfärdstjänster å ena sidan, samt statlig kostnadsövervältring och skattebetalarnas krav på valuta för skattepengarna å andra sidan.
- Ska staten detaljstyra det landsting och kommuner är satta att utföra?
- Är det inte rimligt att den som beslutar om verksamheten (läs staten) också ska ordna finansieringen?
- Ska staten besluta om nya storlandsting (regioner) baserade på hur sjukvården fungera eller ska samarbete i regioner växa fram underifrån?
Där har ni några av de stora frågorna vi kämpar med. "Demokrati är konsten att lyssna" och "Demokrati måste få ta tid" var några tunga citat som kantade kongresslokalerna. Maningar som vi deltagare fick rikliga tillfällen att uppleva under två dagar.
Men oavsett välmatade kongressförhandlingar var detta en sammansmidande av svensk demokratis unika styrkebälte: den kommunala självstyrelsen i 290 kommuner och 18 landsting.
"Varför håller du inte tyst, Hugo Chavez?"
Ibland är det välgörande med kungsord. Stundtals kan ett ord i rättan tid även komma från kungliga statschefer. Den spanske kungen Juan Carlos har bett Venezuelas utåtagerande president Hugo Chavez att hålla tyst. På det iberianska toppmötet i Santiago kallade Chavez den tidigare spanske premiärministern (konservativ och icke närvarande) för "fascist" och "rasist". När nuvarande regeringschefen Zapatero (socialist) påpekade att Aznar var folkvald premiärminister i Spanien avbröt Chavez och tillät inga genmälen. Kung Juan Carlos fick nog och sade sin mening till Chavez. Se filmen här (på spanska).
Hugo Chavez är en president som visar allt mer totalitära drag i Venezuela.Lägg därtill en oförblammerad och vildvuxen retorik mot USA och den västvärld som leds av liberala-konservativa krafter. Chavez flörtar med Castro och Iran.
Kung Juan Carlos är en äkta monark av gammal europeisk stam. Han var delaktig i "återställaren" efter Francos dikatur. Han gick ut i TV och stoppade kuppförsöket i början på 1980-talet. Han har sagt ifrån nu. Välgörande att läsa om i novembermörkret.
Skinande vitt i läkemedelsfabriken
Recip i Haninge.
Alldeles för sällan kommer man ut på företagsbesök. Tillsammans med andra kommunalråd och företagare fick jag idag chansen att besöka läkemedels-tillverkaren Recip i Haninge. Recip är en stor kontraktstillverkare för Astra Zeneca, Pfizer m fl och finns på några olika platser i Sverige. Företaget är från början ett "utköp" från Pharmacia av två entreprenörer, ett utköp som nu verkar ha växt till sig rejält och utstrålar tillväxt och framgång lång väg.
Recips miljöarbete imponerar, både i ord och handling. Deras årsredovisning kallas "hållbarhetsredovisning". Interiören i fabriken formligen skiner. Det är vitt, vitt, vitt med små inslag av ljusa pastellfärger. Kraven på hygien och kvalitetssäkring i läkemedelsindustrin är mer än uppenbara. Som fabrik betraktat är det en mycket lugn och behaglig miljö som indikerar god ordning och kvalitet. Inspirerande! Tack för besöket.
Fotboll och konstgräs "till kungs"
Rönninge-Salem Fotbolls (RSF) ordförande Göran Ahlström (till vänster) och kommunalgrå AIK:are tar första spadtaget för Salems första konstgräsplan vid Berga bp i Rönninge.
"Att kunna gå till kungs" har varit en uråldrig rättighet i svenskt samhällsliv. Tidigare handlade det bokstavligen om att kunna skriva till kungen och - om man fick majestätets öra - möjligen få ett beslut från lägre instans ändrat. Den moderna varianten är att kunna överklaga hela vägen, kommun - länsstyrelse - kammarrätt- regering eller länsrätt - kammarrätt - beroende på ärendets typ. Men vi är nog en del kommunalpolitiker med exekutiv läggning som tycker systemet överutnyttjas.
För ca två år sedan togs principbeslut i kommunen att anlägga en konstgräsplan mitt inne i Rönninge, på en befintlig grusplan. I juni i år tog vår Bygg- och Miljönämnd beslutet om marklov (tillstånd för att omdisponera marken) varefter bygget borde ha kunnat startas (bygglov behövdes inte, detaljplanen medger fotbollsplan). Nu bar det sig inte bättre än att två grannar inte gillade tanken på mer fotboll i grannskapet och överklagade beslutet. Teoretiskt sett har de möjlighet att äventyra bygget i flera år om man överklagar "hela vägen" till tredje instans, regeringen. Är detta rimligt?
Efter att ha klarat en första prövning har vi beslutat att köra igång. Kommunen riskerar maximalt att få återställa marken eller fatta nytt beslut om marklov. Närmare tusentalet fotbollsungdomar vill sparka igång, inte somna in ill eviga förlängningar. Vi är dessutom säkra på att kommunens beslut inte kommer att bli upphävt.
En annan fråga man ställer sig är: "hur ska kommunpolitiker bära sig åt för att över huvud taget kunna anlägga någon kommunal byggnad inne i ett samhälle"? En läxa vi idag får lära oss är att om det krävs ändring av en detaljplan (steget svårare än i fallet ovan) är det närapå omöjligt att undvika att någon överklagar. "Kommunen måste föra en bättre dialog" brukar det heta från de som protesterar, men fallet är mer elementärt, tyvärr finns det alltid någon eller några som tycker att förskolan, skolan, äldreboendet eller lokaler för social verksamhet skulle placeras på annan plats. Och därmed blockeras nybyggnationen i åratal om det vill sig illa.
Är det en omistlig del av vår demokrati att man kan gå ända "till kungs"? Knappast, systemet måste förenklas och förkortas. Vi har våra politiker för att hävda allmänintresset. Kommunala anläggningar ska inte behöva spridas ut til utkanterna av våra samhällen.
I motsats till de som överklagat har jag mycket svårt att se fotboll som störande. Ungdomar, seniorer, damer och herrar som manövrerar i "det gröna fältets schack" i olikfärgade tröjor med höga tillrop, vad kan vara mer inspirerande att betrakta? Med konstgräsplanen blir Salem en "gräsplanstät" fotbollskommun. Tidigare i höst invigdes ytterligare en minifotbollsanläggning vid Skogsängsskolan, byggd med stöd av Svenska Fotbollsförbundet och Stockholms Fotbollsförbund. Tack för det.
"Salemmarschen" - politiskt stöd för kommunen, men polisen tveksam
" 'Slaget om Salem' blir priset för yttrandefriheten". Har du inte sett bildspelet så titta här.
De senaste veckorna har vi från kommunens sida - som det heter - tryckt på om "Salemmarschen" och demonstrationerna kring den. För att utröna vad Salembornas krav på trygghet och rörelsefrihet är värda har vi från kommunen genomfört en serie aktivteter. Vi vill testa problemet fullt ut, juridiskt och politiskt. I augusti uppvaktades justitieminister Beatrice Ask (m). I oktober har diskussioner hållits i Polisstyrelsen i Stockholms län. Nu har vi besökt Justitieutskottet.
Polisstyrelsen beslöt 24 oktober att rekommendera polismyndigheten i Stockholms län att begränsa tillståndet till en stående demonstration. Myndighetens jurister hade levererat två rättsutredningar med slutsatsen att mötesfriheten inte kan begränsas för Salemmarschen. Dagen efter var Stockholmspolisens jurister ute i Radio Stockholm och meddelade dels att polisstyrelsen inte hade något mandat att besluta i frågan om tillstånd, dels att inget hade framkommit som kunde leda till begränsningar av tillståndet.
I tisdags fick vi möjlighet att uppvakta Riksdagens justitieutskott. Det blev en koncentrerad föredragning och bra diskussion. Vi fick medkänsla men även stöduttalanden från utskottet. Ordföranden Thomas Bodström (s) uttalade att han i och för sig inte kan överpröva ett polisbeslut men att han gjorde den juridiska analysen att det borde vara möjligt att begränsa tillståndet till en stående demonstration eller en annan marschväg som inte får lika negativa konsekvenser för invånarna. Även Hillevi Engström (m) och Inger Davidsson (kd) gjorde liknande analyser. Stödet i Polisstyrelsen och Justitieutskottet är mycket glädjande och visar också på en av politikens uppgifter i denna fråga; att peka på att dagens lagstiftning kan utnyttjas bättre för att nå en bättre situation.
Vi har två argumentationslinjer. För det första menar vi att rörelsefriheten är fastställd i grundlagen. Regeringsformen stadgar att "Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad frihet att föflytta sig inom riket och att lämna detta."
Om en grundlagsfäst mötesfrihet får sådana konsekvenser på en liten ort som Salem**, vad betyder då rörelsefriheten för oss som bor där (även den grundlagsfäst)? Om detta säger polisens jurister bl a att avspärrnngarna i Salem inte är tillräckligt varaktiga, vilket skulle framgå av förarbetena till regeringsformen. Därmed viftar juristerna bort vårt krav på rörelsefrihet med att en demonstration som i Salem inte kan anses utgöra en begränsning av rörelsefriheten. Min invändning är då att lagtexten rimligen måste kunna tolkas som den är skriven, rörelsefriheten måste också kunna gälla inom en del av riket.
För det andra anger regeringsformen att en demonstration kan begränsas med hänsyn till ordning och säkerhet på platsen eller i omedelbar anslutning till denna. De blockeringar** m m som Salemmarschen medför måste polisen därför kunna ta hänsyn till. Här argumenterar polisens jurister mycket defensivt. Man hävdar att mötesfriheten inte kan begränsas med hänsyn till innehållet i en demonstration, samt att Salemfonden (den främlingsfientliga arrangören av marschen) skött sin manifestation. Över huvud taget prövar man inte om de blockerande effekterna i Salem kan falla under "ordning och säkerhet".
Min slutsats är att polisledningen gör det enkelt för sig. Man har hittat sin väg när det gäller "Salem", som kommenderingen kallas. Inga konstigheter i tillståndsfrågan, rätt på arbetsuppgiften att låta samtliga demonstrationer hållas, pröva SPT*** och RAKEL****. Vad övrigt är, t ex invändningar från kommunen, kan skjutas åt sidan med hänvisning till att lagstiftningen inte ger något utrymme. En alltför bekväm hållning, om någon frågar mig. Polisen har begränsat demonstrationer tidigare.
"Detta är priset för mötesfriheten" har någon sagt. Vi kanske hamnar där. I så fall ska Salems skattebetalare betala den fakturan dubbelt upp, både för ordning (polisen) och oordning, år från år, och övriga Sverige tittar på.
-----*Min sammanfattning av beslutet. Den kompletta beslutstexten kan du läsa här. LÄNK
**Över 3000 människor svävar i osäkerhet huruvida de kan färdas till och från sina hem, ingen i kommunen kan vara säker på att det går att ta pendeltåget, busslinjer måste kortas av, huvudgatan är partiellt avstängd i tid och rum, köpcentra tvingas eventuellt stänga.
***Särskild Polis Taktik, nytt förfarande vid ingripande mot folkmassa.
****Nytt kommunikationssystem.