Kalderén 2009

Anders Knape (m) från Karlstad, nu ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting. Vi har kamperat ihop i styrelsen för Kommunförbundet 1999-2006.

Den lokala förtroendebranschen har varit samlad i Västerås i ett par dagar. Vår högt värderade riksorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting (sammanslagning av Kommunförbundet och Landstingsförbundet), har haft sin första riktiga kongress sedan sammanslagningen. Vi som samlats är några hundra mer eller mindre heltidsanställda politiker av olika färg och skepnad, men med en gemensam, samlande mission: att se till att det finns pengar, metoder och andra viktiga fundamenta för att alla hundratusentals anställda ska kunna leverera service i kommuner och landsting. Med andra ord; all vardaglig verksamhet i skolor, på sjukhus och i kommunalhus som ni läsare ser som självklar, något som bara ska finnas där, men som vi måste bevaka förutsättningar för.

Vi och vår verksamhet sitter i kläm mellan alla befolkningsförändringar och nya krav på välfärdstjänster å ena sidan, samt statlig kostnadsövervältring och skattebetalarnas krav på valuta för skattepengarna å andra sidan.

- Ska staten detaljstyra det landsting och kommuner är satta att utföra?
- Är det inte rimligt att den som beslutar om verksamheten (läs staten) också ska ordna finansieringen?
- Ska staten besluta om nya storlandsting (regioner) baserade på hur sjukvården fungera eller ska samarbete i regioner växa fram underifrån?

Där har ni några av de stora frågorna vi kämpar med. "Demokrati är konsten att lyssna" och "Demokrati måste få ta tid" var några tunga citat som kantade kongresslokalerna. Maningar som vi deltagare fick rikliga tillfällen att uppleva under två dagar.

Men oavsett välmatade kongressförhandlingar var detta en sammansmidande av svensk demokratis unika styrkebälte: den kommunala självstyrelsen i 290 kommuner och 18 landsting.