Ett PC-projekt man blir glad av
Laptop för 100 dollar (Ur SvD 070128)
SvD skriver om OLPC-projektet (One Laptop Per Child), en dator för 100 dollar som ska distribueras till barn och ungdomar i mindre utvecklade länder. Nicholas Negroponte heter riskkapitalisten som dragit igång projektet.
Datorns design är intressant:
Linux operativsystem, skärm i färg och svartvitt (för att bemästra starkt solljus), flashminne på 500 MB (ingen hårddisk, dock möjlighet att via USB-port koppla sig till extern hårddisk), inbyggt trådlöst nätverk för att kunna bilda nätverk i klassrummet. Det bästa av allt: datorn kan drivas med vev, om det skulle behövas!
Om projektet kan fungera i stor skala (tänk bara på logistik och supporten) är det ett biståndsprojekt som bryter de flesta tidigare mönster. I sanning, ett projekt i 2000-talet.
Trafiklandstingsrådet skriver om nya satsningar i pendeltågstrafiken
Ny pendeltågsdepå ska byggas i Södertälje för att underlätta trafiken.
Christer G Wennerholm är trafiklandstingsråd och därmed ordförande i SL:s styrelse. Christer har fått kasta sig in och tagit över rodret i SL, mitt uppe i den hetaste trafikdebatten på många år. På sin blogg tar han upp de dagsaktuella frågorna för kollektivtrafiken i Stockholms län.
I sitt senaste inlägg presenteras nyheten att SL ska bygga en ny pendeltågsdepå vid stationen Södertälje hamn. Därmed får SL och Södertäljegrenen ett välkommet tillskott på underhållssidan. Det kan låta slätstruket, men underhållskapaciteten är avgörande för pendeltågen. Genom depån i Södertälje kan tågkapacitet matas ut i systemet även härifrån, vilket borde underlätta på många sätt vid trafikstörningar.
Makten i klassrummet
I två Brännpunktsartiklar i SvD (23 jan.) utkristalliserar sig några välbehövliga uttalanden som är "på pricken" i debatten om ordning i skolan.
Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, skriver om analysen om offer eller förövare i samband med mobbning:
"Det enklaste motivet av alla ignoreras, nämligen vilja till makt: att göra som man vill, förfoga över andra som man vill, trotsa normer och förbud som man vill, kort sagt, att leka Gud efter eget gottfinnande."
"De lärare och elever som har ansvaret för vad som sker i skolan är själva antingen berövade makt eller rädda för att utöva makt. De verkar fortfarande leva i villfarelsen att för mycket makt utövas från katedern. Hotbilden är alltjämt karikerad på Caligula, den sadistiske latinläraren i Alf Sjöbergs film 'Hets' (1944).
Samtidigt som lärarna ställs inför allt större ansvar ges de alltså allt mindre makt. De lämnas med skyldigheterna, men berövas rättigheterna."
Är det för drastiskt att tala om "makt i klassrummet"? Knappast. Fråga de lärare som utbildat sig till pedagoger inom ett sakområde och finner sig kämpa med ren uppfostran.
Sinikka Mäkivierikko (fil kan och tidigare lärare) försvarar det finska systemet med ordningsbetyg:
"Målet för all disciplin är självdisciplin."
Och senare:
"Så småningom kommer många att uppskatta fördelarna med ordning och reda för sin egen skull. Ordning kan aldrig vara ett straff."
Väl rutet!
Man kan undra över Mona Sahlin
(Bild från riksdagens hemsida)
Man förundras över ett parti som skaffar sig ledarskapsproblem när alla från början utesluter männen från det yttersta ledarskapet. I synnerhet om det inte finns någon självklar kvinnlig pretendent som vill ställa upp. Inte blir det lättare för partiet när en stenhård jantelag lyder som i princip tvingar eventuella kandidater att glida på sanningen, om de vågar vara intresserade.
Man kan undra - kanske rentav beundra - Mona Sahlin för att hon vågar ställa upp, när hon i praktiken varit långt ifrån något förstahandsval. Jag har debatterat mot henne ett par gånger på 1980-talet och tyckte det var en mycket trevlig person, med ett karismatiskt tilltalssätt gentemot människor. Samtidigt slås man av att det politiska anslaget nu känns ganska invant.
Man undrar framöver hur den politiska debatten blir med Mona Sahlin versus Fredrik Reinfeldt m fl. En sak är klar: som moderat bör man inte underskatta Mona Sahlins möjligheter att överraska.
Lugnet råder på fagra La Gomera
Hamnen i Valle Gran Rey, den största turistorten.
Nyss återkommen från en semestervecka på La Gomera, den lilla ön väster om Teneriffa. Här finns 15.000 bofasta på den bergiga, gröna ön. Högsta toppen ligger på 1500 m och omges av en nationalpark med mycket barrskog.
Vy över Hermigua på nordsidan. Teneriffa och Teide i bakgrunden.
La Gomera är relativt oexploaterad, inga höghus till hotell eller "fusk-La Coste-ande" köpcenter. Lugn och ro råder, det mest störande var fiskbilen. Ön lämpar sig för vandringar, bilutflykter eller välbefinnande i sol och vatten. Trots att resan förlängs med 3-4 timmar p g a färjan kan La Gomera verkligen rekommenderas för kropp och själ i behov av ny energi.
Roco Agundo, en basaltstod mitt på ön.
Hamnen i Playa Santiago, längst i söder.
Vacker nostalgikick av Sandi Thom
CD-fodral med musik från den tiden det begav sig...
De spelade Sandi Thoms "I wish I was a Punk Rocker (...with flowers in my hair") på radion. Texten slog an rätt sträng. Budskapet är en 80-talists (?) längtan efter 1969 (flowers) och 1977 (punken) tidsanda. "When accountants didn´t have control", "...and radio was king", "When 'God Save the Queen' she turned to 'A whiter shade of pale'" (Procul Harum-låten från 1967).
Sandi Thom sjunger oerhört vackert som en protestsångerska från Woodstock, låten är medryckande och texten helgjuten. Punk och revolution var inte mina ledstjärnor, men det blir MVG för nostalgikicken.