Såg ni VM-finalen?
Gunnar Gren vid en frispark i andra halvlek.
Hur var fotbollen 1958 jämfört med idag? I helgen fick vi tillfälle att jämföra VM-finalen 1958 med våra blågula bragdgrabbar i svartvitt med EM-finalen från Wien i sprakande spanska kortpassningar i gulrött.
Det första man slås av är vilken strålande inledning Sverige gjorde på Råsunda för 50 år sedan. Spelet fram till Nisse Liedholms 1-0 i fjärde minuten är bollsäkert, inom laget med högt tempo, inga långbollar mot ensamna forwards som idag, utan två-touch-passningar genom mittfält och innerparet Gren och Liedholm, med friläggande kantpassningar till Kurre Hamrin och "Nacka" Skoglund. Det spelet återkommer bitvis under hela första halvlek. Om det inte varit för en viss Garrinchas identiska uppsnurrningar och markinlägg på vänsterkanten och Vavas bägge mål, hade Sverige kunnat vara i ledningen i halvtid.
Garrincha (i väntan på Sven Axbom?)
"Om inte...", ja. Brassarna var precis lika bollsäkra som nu, men också starka i försvaret, ej att förglömma. Och det tryck som kedjan med Garrincha, Vava, Pélé och Zagallo lyckades skapa var inte lätt att stå emot.
Hur skiljde sig matcherna åt? Det är lätt att lura sig på de gamla svartvita bilderna, speciellt på tempot. Jag tyckte dock att själva spelet gavs en större chans, motståndarna tillät mittfältare och forwards att vända upp, de tuffa glidtacklingarna var inte lika talrika, så inte heller frisparkarna. Kurre Hamrin spelade med nedkavlade strumpor utan benskydd! Den vänskapliga stämningen var också påfallande. Ytterbackarna gick inte till anfall som idag, fenomenet halvbackskedja är fortfarande lite av en gåta rent taktiskt/placeringsmässigt. Ytterhalvorna Börjesson och Parling verkar ha varit en slags motsvarigheter till Tobias Linderoth och Daniel Andersson, centerhalven "Julle" Gustavsson uppträdde som mittback.
Man slogs av Orvar Bergmarks dominans som högerback, hur Sigge Parling var tvungen att ge Sven Axbom understöd med Garrincha, Gunnar Grens och Nils Liedholms roller som speluppläggare med ett par klacksparkar, Kurre Hamrin som "fladdrande" högerytter, Agne Simonssons centerelegans vid straffområdesgränsen och "Nackas" roll som "vajande majskolv" på vänsterytter. Tänk, äkta ytterspel, härligt att se, inte minst Garrincha! Snyggast var dock Pélés 3-1 mål; mottagning, lättning över "Julle" Gustavsson, skott på volley i mål. Fast Torres sprintermål med rätt timad chip i söndags var en individuell superprestation när den modernafotbollen är som bäst.
Brassarnas lagkapten med Jules Rimet Cup