Kalderén 2009

(Bild: Fotolia)

Uppgifterna om ett stort antal dödsoffer i samband med att kinesisk militär slår till mot tibetanska demonstrationer är störande. Jag har aldrig varit någon vän av politiska bojkotter av olympiska spel eller VM-turneringar och är det inte nu heller. Men utblicken mot OS i Beijing i sommar börjar bli oroande.

När Kina fick OS sågs det som ett viktigt inslag i en demokratiseringsprocess, eller åtminstone en positiv utveckling mot större mänskliga rättigheter i denna jättenation. Med de aktuella nyhetsbilderna på näthinnan varvade med välarrangerade TV-produktioner med högre kinesiska ämbetsmän som försöker upprätthålla en prydlig fasad, får man snarare intrycket av att den kinesiska regimen har fallenhet för ett slags "chicken-race". Det är ingen lindring i den tuffa inrikeslinjen. Världen må protestera, men OS kommer inte att ställas in.

Och OS måste fullföljas. Men vilken typ av OS får vi se? Det blir värre än Berlin 1936 hävdade Liberala Ungdomsförbundets ordförande igår. Det är knappast sannolikt, inte med dagens demokratiska medvetenhet i stora delar av världssamfundet, såväl bland aktiva men inte minst bland media. Jag kommer mycket väl ihåg invigningen till Moskva-OS 1980. En imponerande uppvisning i den tidens konstnärliga sovjetstil, sovjetisk idrottslig dominans i själva spelen, men det sportsliga fick i stort sett vara ifred för politiken (sånär som på många västländers bojkott p g a Sovjets inmarsch i Afghanistan).

Vad väntar i sommar? Den kinesiska regimen kan inte räkna med att sopa problemen under mattan när tusentals internationella, medvetna idrottsmän, åskådare och media anländer till Beijing. Många av oss minns Tommie Smiths och John Carlos knutna handskar på prispallen i Mexico City 1968. Tibet är ett tema som lär återkomma.




Tibets huvudstad Lhasa (Foto: Fotolia)