Fotbolls-VM slår ut det mesta


Pele

Pelé och Jair i VM-finalen 1970, en av tidernas bästa. (Klippt ur "Sporten idag 1970-71")


Äntligen dags för världens största show (tillsammans med OS)! "Det vackra spelet" fyller upp LCD-TV eller widescreen-skärmar med svensk kampvilja, italiensk försvarskonst och brasilianskt skönspel. Så är det tänkt.

Champions League i all ära, men VM är den ultimata fotbollsupplevelsen! Det är faktiskt sällan man är så laddad som när Sverige uppträder i VM-slutspelet. Och precis som alltid hoppas jag att Brasilien ska prestera sambafotboll med ett - max två - tillslag. För en månad framåt kommer valrörelsen i andra hand.
Det går inflation i alla tio-i-topplistor så här års, men här kommer i alla fall tre gyllene ögonblick från mina upplevelser av fotbolls-VM (i kronologisk ordning).

VM 1970 är minnesvärt av två anledningar. Gordon Banks räddning på Pelés nick samt den glänsande finalen mellan brassarna och Italien. Den upplevde vi på semester på plats i Italien, på ett tivoli, tillsammans med ett antal italienare. Visst höll man - i lönndom - på Brasilien, men det var häftigt att känna stämningen när Boninsegna kvitterade till 1-1. Matchen slutade 4-1 till Brasilien efter Pelés makalösa passning till högerbacken Carlos Alberto, som dundrade in det avslutande målet. (Jag läste i SvD att sportkrönikören Jan Majlard också hade det målet på näthinnan. Bra krönika.)

Sedan är vi framme vid brons-VM 1994. Rumänienmatchen är ju oslagbar på sitt sätt, men annars är det nog 3-1 mot Ryssland som jag minns bäst. Orsaken var att matchen gick mitt i natten och alla kommentarer och jubelrop fick innehållas, eftersom semesterstugan i övrigt sov djupt. Men Martin Dahlins båda nickar var oerhört förlösande för spänningen och vackra att se. Intervjun med den värmländska tjejen efteråt var härlig; "Ravälli, nu ä han kung!"

Svenska VM-matcher ska ses i stora sällskap, det är helt klart. Förra VM 2002 var vi ett gäng på den lokala pizzerian som exploderade av glädje när Anders Svensson slog in 1-0 mot Argentina. Vilken frispark under denna gastkramning!

Jag hörde att det gick ett rykte bland idrottsfolk i Salem att undertecknad var helt ointresserad av sport. Det ryktet tänkte jag göra mitt bästa för att motbevisa. Spelet kan börja. Låt oss dväljas bland nostalgi och läckra repriser.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback