Jan Björklund vill bryta fåtalets tyranni i klassrummet
(Ur DN 26 oktober. Det är nog inte de här eleverna som får sitta kvar.)
Jan Björklund (fp) utlovar nya verktyg för lugn och ro i skolan; kvarsittning, skolknotering på betyget och rätt att beslagta mobiltelefoner. Elever och lärarfack är tveksamma.
Från mig skulle vilken skolminister som helst få tummen upp för att bryta den politiska korrektheten och ge skolan dessa medel för att bryta "de fås tyranni" över de andras arbetsmiljö. Jag har två års erfarenhet som lärare på högstadiet, 8-10 år gammal. Visserligen som "obehörig", men man slutar ju inte att tänka och analysera bara för att man inte gått Lärarhögskolan...
Inom skolvärlden brukar man vara mycket skeptisk till "hårdare tag". Detta trots att de om några är medvetna om de problem som förstör arbetsmiljön för många elever, på ett sätt vi aldrig skulle acceptera på andra arbetsplatser. Men inom skolvärlden får blotta tanken på straff eller hårdare tag många att reagera med ryggmärgen; det är penalismen och förnedringen i Stig Järrels Caligula-gestalt från "Hets" man då ser framför sig. På något sätt verkar det då handla om att hela den moderna skolan står på spel.
Arbetsglädje och arbetsron finns där, men tyvärr alltför sällsynt. Det är störningarna som märks. Sena ankomster, elever som vankar omkring i klassrummet utan att jobba, kanske pillar man på laborationsutrustning och annat kul. Elever som struntar i det budskap läraren försöker framföra, elever som pratar i mobilen eller håller på att SMS:a, elever som kan vräka ur sig det mesta. Störningarna kan sabotera en god stämning, splittra koncentrationen hos de som sliter med ämnet och suga musten ur lärare som gör sitt bästa för att stålsätta sig. När några stör utan att stoppas blir det lite av de fås tyranni över de andra elevernas vardag.
Detta vill Jan Björklund, fp och alliansregeringen göra något åt. Utmärkt! Men naturligtvis krävs det mer. Det måste till ett nytt förhållningssätt bland vuxna i skolan. En gemensam hållning måste finnas om att reagera mot störande inslag och att samtliga vuxna reagerar. Men det handlar också om de vuxna utanför skolans väggar, föräldrarna. Min erfarenhet från åren i skolan var att de föräldrar som man var mest angelägen om att träffa, för att diskutera elevernas problem, de var minst angelägna om att träffa skolan. Då blir det inte bra.
Jag hoppas detta är början på något stort. Mina två år som lärare var bland det bästa jag upplevt. Men det behövs ett trendbrott i svenska skolor.
Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/19620/roenninge/">
Rönninge</a> på bloggkartan.se
Trackback
Det läskiga med Björklund är ju att han skriker på lag och ordning men presenterade själv en rapport om skolan några dagar efter socialdemokraterna som uppenbart visade att Björklund hade medarbetare som läste s-rapporten innan den var publicerad, alltså uppenbarligen begick lagbrottet dataintrång.
Det är uppenbarligen så att han inte bryr sig om vad lagen säger när det gäller sig själv eller?
Skrämmande.
Och när nu deras politik med sänkt akassa kommer att göra ett barn till arbetslösa får det ännu sämre, ja då kommer det förstås att bli stökigare i samhället och i skolorna och ja då passar det förstås utmärkt med att straffa de redanutslagna ännu mer.
Usch för den politiken.
URL: http://kulturbloggen.com/
Jaa. Kunskaperna, viljan, engagemanget och förståelsen finns för det mesta hos de flesta lärarna i skolorna. Även föräldrarna vill alltid sina barns bästa. (Utifrån den förmåga
o kunskap de har) Det som fattas anser jag är resurser, tyvärr. Lärarna vidareutbildas i pedagogik, mobbning, intregation, specialpedagogik m.m. osv. osv. kontinuerligt. Vi får lära oss på lärarutbildningen att vi ska utgå ifrån den individuella eleven. Ju mer vi får veta desto mindre resurser får vi. Det finns ingen tid för ventilation kollegor emellan. De flesta arbetslagsmöten är väldigt stressiga. På en o en halvtimme till två timmmar stressas alla punkter igenom. Inte f-n finns det plats, tid och rum för ventilation, stöttning o spegling kollegor emellan! Hur i h-e ska vi klara av denna situation!? Jag älskar "mina" ungar (elever) o beundrar mina kollegor som håller ut. Som stöttar sina elever in absurdum. Vi vill påverka, vi vill förändra, vi vill utveckla. Ge oss medel!! Till den kommande generationens politiker!! Friskolor utarmar dels de kommunala skolorna men även sig själva. Alla skolor blir halvdanna. Både kommunala o "fria". De sk "fria" är beroende av duktiga elever som inte behöver ngn speciell hjälp (det kostar!) och de är beroende av höga medelbetyg för att elever ska söka dit. Det blir en elit utan "avarter" som får betyg som de kanske inte förtjänar o kanske inte heller kan leva upp till i fortsatt utbildning. De får dessutom väldigt lite lärarledda lektioner vilket man faktiskt behöver ganska högt upp i åldrarna. De kommunala skolorna utarmas på de elever som tillhör de "engagerade" föräldrarna. dvs de föräldrar som har tid, råd o utbildning för att påverka sina barn att välja en annan skola än den som ligger närmast. Den som deras flesta kompisar väljer kanske. Det gör att den kommunla skolan får ta hand om fler elever med speciella behov o fler elever med föräldrar som inte har ork eller tid att närvara på viktiga möten i skolan. Eller i varje fall kanske inte tid eller ork att stötta sina barns skolgång. Det handlar inte om att föräldrarna inte bryr sig! Det handlar om olika förutsättningar och klass! Alla föräldrar bryr sig om sina barn!!
Jag är orolig för mina elever! Jag hoppas att det ska bli bättre och att mina elever känner att det satsas på dem. Att de är betydelsefulla, att de kommer att ha en viktig funktion i samhället.
Lisa, tack för din kommentar, tyvärr kan jag inte säga att jag håller med dig. Sverige är ett av de länder där skolan får mest resurser, ändå är resultaten ibland undermåliga och vittnesmålen om situationen i skolan alltför många gånger mörka.
Jag håller med dig om att de elever som har det lätt för sig med studierna inte behöver särskilt mycket hjälp i klassrummet. Däremot var det min erfarenhet att man hade svårt att räcka till för att ge dem nya stimulerande uppgifter.
När man sedan skulle använda sina pedagogiska kunskaper, sin energi och sitt engagemang för att stötta de elever som hade det jobbigt, då var man alltför ofta tvungen att bara hålla ordning. Det fanns lärare som till mig uttryckte det jag själv upplevde; att det var mer uppfostran än pedagogik.
Mitt svar är alltså att mer resurser inte är en universalmetod. Målen är för det mesta inte alltför högt satta. Det är metoderna som behöver ändras. Min upplevelse var dock att vi ligger långt framme i pedagogiken för kunskapsförmedlingen. Det är den lärande miljön som brister. En av bristerna är för mig att störande elever tillåts störa ut alltför stor del av lektionerna beroende på att vi har tappat många av de normer som ska ge grunderna för en god arbetsmiljö. För att de normerna ska hävdas måste alla lärare använda ett gemensamt förhållningssätt, vilket inte alltid är det lättaste att etablera i en skolmiljö som helst vill se andra brister. Föräldrarna har en lika viktig roll, särskilt för de elever som behöver mer stöd och fastare normer. Och de föräldrarna är det inte alltid man får se på utvecklingssamtal och föräldramöten.