Kalderén 2009

              Det går inte riktigt att ta till sig det faktum att Anders är borta. (Ur Expressen 19/3)

Det tragiska budet nådde oss i fredags under en paus på vår kommunala rikskonferens i Jönköping. Det var ofattbart, som en av oss sade ”Det finns bara inte!” Varken då eller nu två dagar senare går det inte riktigt att ta till sig det faktum att Anders inte finns där längre, mitt i gänget, på alla möten. Det är oerhört tungt.

Mina första kontakter med Anders kom när jag gick med i MSU (moderat skolungdom) i mitten på 1970-talet. Han fanns där på distriktsstämmor, på kurser och som vallokomotiv. Torgmöten var en kampanjform som var uppfunnen just för Anders.

Anders var en av de där personerna som man alltid smålog när man skulle träffa. ”Jaha Kalderén, vad har du ställt till med i Salem idag då?”, var en vanlig välkomsthälsning. När Anders fick ordet var det automatisk lystring, man visste att det skulle komma något speciellt. Nu på senare tid var det hans debatter mot Dag Larsson som kunde få en att piggna till ordentligt i landstingsfullmäktige.  

Hans politiska betydelse för Moderaterna i Stockholmsregionen var stor. Anders budskap bottnade i visionen om Stockholmsområdet som Sveriges motor, som skulle ånga på. ”Det ska vara lite asfalt och neon”, var ett citat, typiskt Anders. I debatterna om infrastrukturen, skatteutjämningen och nu senast biltullarna var det Anders som angav tonen. Anders stod upp för Stockholmsregionen, inte minst när det var politiskt inkorrekt.

De kraftigaste intrycken av Anders var nog som mångårig ordförande för vår kommunalrådsgrupp, där han nästan bokstavligen höll i den politiska agendan. Nu senast som ”nej-general” mot biltullarna. Anders ledarstil handlade mycket om positiv förstärkning, se rörelserna framåt, uppmuntra och ständigt peka ut målet, otvetydligt. Han har betytt oerhört mycket för alla oss som blivit kommunalråd under de senaste åren. Att vara kommunalråd är ett solitärt uppdrag, men vi hade alltid Anders och kommunalrådsgruppen.