Retorik till döds


     "De är alla ärevördiga män" (Marlon Brando som Marcus Antonius).

TCM-kanalen visar många fina filmer, bl a filmatiseringen av Shakespeares "Julius Caesar". Här bjuds tittaren på klassiskt bländande retorik. Dramatiken kring Julius Caesars väg till diktatorsposten (diktator var den högsta ämbetsmannen till vilken senaten överlämnat det mesta av makten) och mordet på Idus Martiae (15 mars) går igen i många media just nu. Förutom den klassiska svartvita filmen finns ett par miniserier samt ett antal böcker, dokumentära såväl som romaner.
 
Bakgrunden: Julius Caesar har som härförare marscherat till diktatorsposten. Stora delar av senaten fruktar att republiken, med senaten som högsta politisk makt ska gå under med Caesar. Bland dessa återfinns Brutus (James Mason), gammal vän till Caesar. Marcus Antonius, som är Caesars general, förtrogne och bäste vapendragare, leder Caesars falang i senaten som har tillräckligt inflytande för att erbjuda honom kungakronan. Caesars antagonister bestämmer sig för att mörda honom. Det gäller ju att rädda republiken. Ett stort antal sammansvurna knivhugger Caesar när han anländer till en session i senaten. Den sista att genomföra dådet är Brutus. När den döende Caesar ser detta kommer de klassiska orden;

”Även du min Brutus (’Et tu Brute?’) Då ska Caesar falla.”

 I TCM-filmen börjar sedan den retoriska uppvisningen när förövare och förtrogna ska tala till folkmassan utanför Kapitolium. Brutus inleder. Hans retoriska grepp är att betyga att han, precis som alla andra, älskade Caesar, men att Caesar blivit ärelysten. Med välfunna exempel skildras hur Caesar gått emot republikens ideal och blivit en folkets fiende. Roms medborgare var på väg att bli trälar, enligt Brutus. I filmen får han med sig folkmassan, nöjer sig med det och bjuder Marcus Antonius att tala invid Caesars blodiga stoft (Antonius har lurat de sammansvurna genom att skaka deras händer och gått med på att tala efter Brutus). 
 
        Publiken på Kapitoium vacklar mellan ståndpunkterna.

Marlon Brando är Marcus Antonius. På ett auktoritärt sätt, fyllt med patos går han upp i rollen (på ett helt annat sätt än i ”Gudfadern”). Han visar flera retoriska knep. Han kopplar till Brutus försök att rättfärdiga mordet och kategoriserar de sammansvurna som ”De är alla ärevördiga män”. Det som från början låter som vördnad inför de sammansvurna blir snart något annat. Han anknyter också till Brutus anklagelse om Caesars ärelystnad, vilken han smular sönder i en enda mening. Caesar erbjöds kungakronan, men avböjde, så var han ärelysten?
 
Marcus Antonius koncentrerar sig sedan på själva det blodiga dådet. ”De är ju alla ärevördiga män” blir Antonius mantra som återkommer i allt mer ironiska vändningar, när han blott antyder gärningen. Ironin fräter ned Brutus tidigare rättfärdigande till intet. Istället reser sig folkmassans avsky för dråpet när Antonius blottar Caesars blodiga kropp. Massans kampvilja mobiliseras när Caesars testamente läses upp där varje romare lovas pengar. Revolutionär rörelseenergi (riktad mot de sammansvurna) bildas sedan när Marcus Antonius pekar på Caesars kropp med orden:
 
”Här fanns en Caesar. När kommer hans like?”
 
       Marcus Antonius spelar på publikens dåliga samvete.

Epilogen: Marcus Antonius bildar triumvirat med Caesars systerson Octavianus och Lepidus, tar makten i Rom, jagar upp och eliminerar de sammansvurna. Lepidus försvinner ur bilden. Antonius och Octavianus blir rivaler, inbördeskrig utbryter, Octavianus triumferar och blir Roms förste kejsare (”Caesar”) under namnet Augustus. Republikens saga är all.

TCM-filmen är fiction, men det är stor retorik. Talekonst som inspirerar. Retorik och politik utförd utan mikrofoner och e-mail. Men torgmöten som hette duga, de kunde de hålla romarna.

Trackback