Kalderén 2009

Intresserad ettåring uppe mitt i natten
 i lägenheten i Aspudden.

Det finns unika tidpunkter. Stunder då något omvälvande inträffade. Ögonblick då man minns vad man befann sig och var sysselsatt med. Mordet på John F Kennedy, Neil Armstrongs första steg på Månen, mordet på Olof  Palme, är sådana unika ögonblick.

Själv är jag (trots allt) för ung för att minnas det förstnämnda. Men det finns bildbevis på ett annat säreget ögonblick. Ingemar Johansson begravdes i Göteborg i fredags. När "Ingo" knockade Floyd Patterson i Yankee Stadium i New York, den 26 juni 1959, skrevs svensk idrottshistoria. Det måste vara den svenska idrottsprestation som väckt mest internationell uppståndelse, möjligen tillsammans med Björn Borgs femte Wimbledonseger 1980.

Det har skrivits spaltkilometrar om den sommarnatten nu, i samband med Ingos bortgång. Bilden ovan sägs föreställa min debut som sportradiolyssnare den natten då föräldrarna givetvis satt uppe och inte lyckades hålla sin förstfödda i säng. Det skulle bli många fler sådana ögonblick.

Visst är det vemodigt att Ingemar Johansson gått ur tiden. När man någon gång ser inslag från presskonferenser inför dagens titelfighter är det med saknad man tänker på den sportmanship och vänskap som rådde mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson, trots att de gick tre tuffa titelmatcher mot varandra. Jag har en gång stött på Floyd Patterson i Stockholms city. Mitt spontana  "Hi Floyd" besvarades med ett leende och ett kort med autograf på. Det flyktiga mötet och bilden ovan får bli mina minnestrådar till Floyd och Ingo. Till dem båda: vila i frid, "Champ"!