Kalderén 2009

Foto: www.dreamstime.com

OS har släppt sitt grepp över vardagen för oss sportfånar. Istället för att kasta sig från sammanträden för att ta någon minut för att följa upp trap och skeet på webben kan man nu lyckas göra ett mer seriöst intryck på jobbet. I måndags fick en arkitektpresentation vackert avbrytas när Sanna Kallur sprang. Trots Sannas bittra öde fortsatte diskussionen om Rönninge centrums framtid.

Hur summera Peking-OS på några rader? En intensiv period då man kände den där härliga förväntan inför svenska medaljhopp och gladdes över finalplatser. Sorg när Sanna Kallur var för ivrig i semifinalen, hon hade säkert tagit medalj annars. Stor besvikelse också för Håkan Dahlby (skytten) och några till. När Ara Abrahamian dömdes bort för andra OS:et i rad kan man bara bli upprörd när man tänker på hur många års förberedelser som ligger bakom de hastigt undflyende minutrarna på brottarmattan. Fyra år som blir minutrar som blir sekunder man inte uppfattar då domsluten tas med nickar och gester. Oerhört bra av CAS att kritisera internationella brottningsförbundet.

Seglingens nyckfullhet framgick klart och tydligt på de blåsiga TV-bilderna när Fredrik Lööf och Anders Ekström i början verkade leda racet, men sedan slutade sist. Var de inte undanträngda till höger nära startbåten på samma sätt som Rasmus Myrgren i Laser någon dag innan? I båda fallen var det britter som seglade matchracing när det behövdes.

Men den stora magin fanns också där. Lagkappen med Michael Phelps och Jason Lezak m fl över 4x100 m med världsrekord två gånger om och den fantastiska slutstriden i rasande tempo. Usain Bolt som överträffade något man inte trodde kunde överträffas; Michael Johnsons 19,32 på 200m. Kenenisa Bekeles dubbla långdistansguld. Den mannen tycks kunna springa i vilket tempo som helst, så oerhört tempostark när det krävs.

Lite blågul magi flashade också förbi. Jörgen Perssons pingissegrar var härlig déja vu-trippar, tänk bara på hans avgörande backhand mot Samsonov. Thomas Johansson och Simon Aspelins dubbelsemi var en gastkramning i klass med OS-finalen i hockey 1994, man ville bara att det skulle ta slut!



Foto: www.dreamstime.com

Men det som ändå sitter kvar mest på näthinnan är 100 m-finalen. Jag har följt dessa finaler ända sedan den hett emotsedda kampen i Mexico City 1968, där Jim Hines triumferade i den elektriska tidtagningens begynnande era (9,95). Jag har sett sensationella, knappa segrar som Hasely Crawford 1976. Jag har sett överlägsna segrar som Carl Lewis och Ben Johnsons dopade uppvisning. Men jag utropade detsamma som TV-kommentator Karlsson när Usain Bolt lekte 100 m. "Jag har aldrig sett något liknande!" Det var OS höjdpunkt.