Kalderén 2009

      Anna Ottosson, som äntligen fick sin medalj.

Närmare en månads bloggvakuum har sin bortförklaring; OS är en högtidsperiod för oss sportsmän (!). Det blir lite splittrat när det finns kommuntjänstemän, oppositionspolitiker, majoritetskollegor och partivänner som stör med frågor och inlägg. Men det har gått relativt bra att avskärma sig och bli ett med TV:n.

Den enda missen var curlingfinalen där jag riskerade missa valplaneringen om TV:n fick dominera. Och det var verkligen tråkigt, för det var den kanske mest gastkramande direktsändningen. Vilken TV-sport! Precision, lagarbete och strategi hur långt som helst. Tänk att "tvingas" ta poäng och tappa fördelen av sista sten. Och hur befriande måste inte de där hundradelarna av en sekund ha varit då Anette Norbergs sista sten slog ut de två schweiziska stenarna i boet och gav Sverige segern.

Efter curlingtjejernas järngrepp om TV-publiken skulle jag faktiskt ranka "stafettsöndagen" för två veckor sedan (före Anja, Tre kronor, Anna-Karin Olofsson och skidsprintarna). Jag har följt längdåkning på skidor allt sedan Lars-Göran Åslunds VM-guld (Vysoke Tatry 1970). Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan med Lundbäck, Magnusson, Wassberg, Gunde Svan, Mogren, Niklas Jonsson och nu senast Mattias Fredriksson, Anders Södergren och Per Elofsson. Men också "Billan" Westin, Lina Andersson och andra duktiga damer.  Här finns år av stafettfrustration upplagrad. Minns bara Val di Fiemme 2003...

Därför var stafettbronset för herrarna härligt roligt. Äntligen höll det fyra sträckor. Och damerna var lika inspirerande att skåda. Att se Britta Norgrens satsning när hon gick upp i täten på tredje sträckan gav en kick. Och när Anna-Karin Strömstedt fightades om guldet i sista uppförsbacken (helt rätt), då var det en upplevelse man inte varit med om sedan 1995 (VM i Thunder Bay). Tidernas roligaste fjärdeplats!

OS-gulden i övrigt gick inte av för hackor heller. Gulden i sprintstafetterna (damerna först) såg jag under möte med landstingsfullmäktige, vilket ju gav en särskild inramning. Tre kronors guld var en mycket fin slutpunkt för "den gyllene generationen" som hade svårt att lyckas vinna. Anjas slalomguld var också det befriande, åhört i radio tillsammans med personalchefen. Det enda smolket i glädjebägaren var den avslutande femmilen med masstart och klungspurt. Den där tävlingsformen måste FIS ändra tillbaka till individuell start.

Sju guld, fjorton medaljer, inte klokt! Och på lördag, då är det femmil i Holmenkollen med gammal hederlig intervallstart.