"de Gaulle - mannen som var Frankrike"
Brigadgeneralen i sitt esse.
Under sommaren läste jag Knut Ståhlbergs ypperliga biografi om Charles de Gaulle. Brigadgeneralen de Gaulle, som ledde en pansarbrigad när tyskarna svepte in i Frankrike i maj 1940, som avancerade till politiker under den sista tiden före kapitulationen och därefter flydde till London och blev ledare för ”Det Fria Frankrike” under andra världskriget. Den långe ledargestalten som tågade nedför Champs Elyssés vid befrielsen sommaren 1944.
Krigsledaren som inte kunde förlika sig med partipolitiken och därför lämnade scenen fram till 1958 (som var ett bra år). de Gaulle som då väntade på nationens kallelse under Algerietkrisen när Frankrike befarade en militärkupp. Budet kom och de Gaulle trädde in som president. Därefter blev de Gaulle den valda statschefen som verkade genom det nya TV-mediet med storvulen retorik och uttrycksfulla gester. Presidenten de Gaulle som fick stora svårigheter med studentupproren 1968 och därefter avgick och kort därpå också gick ur tiden.
Knut Ståhlbergs biografi förstärkte en hel del intryck från tidiga ungdomsår. de Gaulle samarbetade man nog inte med, man ställde in sig i ledet. ”La France” (tänk er gesten vid det utropet) gick man inte förbi i världspolitiken. "La France" var ju en stormakt!
Churchill, Roosevelt och Eisenhower (knappast Stalin) hade många kontroverser med de Gaulle under kriget. Hur leda en krigsallians under hårt inre och yttre tryck när ”Det Fia Frankrike” – med en motståndsrörelse men utan armé, flotta och flygvapen – ställde ideliga krav på en ledande roll i alla beslut om Frankrike?
Man inser svårigheterna att samarbeta när historien om de Gaulle på statsbesök i Kanada, ropandes ”Vive Quebec libre!” ("Leve det fria Quebec!") från stadshuset i Montreal till tusentals fransktalande Quebecbor som törstade efter självständighet. Men det var knappast det hans värdar tänkt sig att få lyssna till.
de Gaulle stod över politiken, åtminstone partipolitiken. Dock ledde stödet för de Gaulle, ”Gaullismen”, till den tongivande borgerliga partikraften alltsedan 1960-talet och som nu leds av Jaques Chirac. Men de Gaulle ville inte låta sig trasslas in i någon partipolitik. Som folkvald president vända han sig återkommande direkt till folket, över dessa futila parlamentariker.
Generalen envisades också med att ”vara Europa” under det kalla kriget. Här skulle inte Frankrike inordna sig under något NATO-paraply mot ett Sovjetblock. de Gaulle förde Europas talan, ett Europa som syntes vara världspolitikens självklara epicentrum och franska språket dess umgängesform.
Det är svårt idag att hitta ledare som tillåts växa till de Gaulles format. Men "La France", det består.