Ers Majestät, man ber att få gratulera!
Kung vid 27 års ålder (Från Åke Ohlmarks bok "Alla Sveriges kungar").Ännu en milstolpe inträder som får ens eget kronologiska räkneverk att hoppa till och korrigera självbild, rent åldersmässigt. Kungen är tolv år äldre än undertecknad, men fortfarande är det mest 70-talets trontillträde och kungabröllop som vill ta plats i minnesbanken, snarare än den aktningsvärda 60-årsgränsen. Med frisk nostalgi drar man sig till minnes den där hösten 1973 med Norrmalmstorgsdramat och gamle kungens insjuknande. Det var visst valrörelse också. Varandes historieintresserad vakade jag in dödsbudet via radio på ett landställe i Dalarna. Man minns de strama och högtidliga formerna för dödsbudet och tronbestigningen. Dagen efter var det val som slutade i ”lotteririksdagen” med 175-175.
Senare kördes kistan från Helsingborg till Stockholm. Vi var ett stort antal människor som gick ned till E4:an och tittade på när kortegen svepte förbi. Den solenna begravningen kom strax därpå och avslutades med översiktsbilder från kungliga begravningsplatsen på Haga.
Det var TV-sänd konselj med regeringen Palme när Carl XVI Gustaf uttalade den uråldriga och fascinerande kungaförsäkran, vilket kan ses här. Rojalist eller inte, följande ord är levande historia:
”Vi Carl XVI Gustaf, Sveriges konung, göre veterligt, att som den högste Guden behagat hädankalla den fordom stormäktigste högborne furste och herre, Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Wendes konung, och vi enligt och i kraft av den av Svea Rikes ständer under den 26 september 1810 upprättade och fastställda successionsordning efter högbemälte herre uppstigit på den kungliga svenska tronen...”
Man kände någon slags samhörighet med den då 27-årige killen som skulle fylla denna verkligt utsatta roll, i ett sjuttiotal där vänstergrupperna ohämmat agiterade på kungahusets bekostnad.
”Vi Carl XVI Gustaf, Sveriges konung, göre veterligt, att som den högste Guden behagat hädankalla den fordom stormäktigste högborne furste och herre, Gustaf VI Adolf, Sveriges, Götes och Wendes konung, och vi enligt och i kraft av den av Svea Rikes ständer under den 26 september 1810 upprättade och fastställda successionsordning efter högbemälte herre uppstigit på den kungliga svenska tronen...”
Man kände någon slags samhörighet med den då 27-årige killen som skulle fylla denna verkligt utsatta roll, i ett sjuttiotal där vänstergrupperna ohämmat agiterade på kungahusets bekostnad.
Man ville att kungen skulle klara sig bra. Och det har han verkligen gjort. Finns det någon offentlig person som bättre än kungen lever upp till valspråket ”För Sverige i tiden”? Det är något att fundera över för vissa. Och för oss andra att gratulera till.
Kommentarer
Trackback