Kalderén 2009

På bilden: Hilda Samuelsson, 108 år

Jag tittade på Olle Häger och Hans Villius DVD "Hundra svenska år" härom dagen. En storartad produktion där journalfilmer varvas med analys och intervjuer av "de som var med". I en gråknastrig stumfilmssekvens från "1900-kallt" visas hur ett par bilar kör genom en bymiljö på landet som ser ut att vara åtskilliga sekler gammal. T-fordarna (eller dylikt) plöjer fram så hönsen fråflyr mellan gärdsgårdarna kring bygatan. Ungarna springer barfota efter bilarna. Gruset sprätter när industrins tjugonde århundrade dundrar in i den uråldriga agrara bygemenskapen, ett paradigmskifte på svartvit stumfilm. "Tidevarv komma, tidevarv försvinna." Visst är det härligt med historia?

De är rappa och distinkta, mästerhistorikerna, när de t ex beskriver Sveriges "neutralitet" under kalla kriget. Eller när de berättar om de materiella sjumilakliven som tagits. Tänk tanken att diskutera dagens semesterperioder med sin farfarsfar som inte skulle förstå själva termen ens. Häger/Villius briljerar också med skildringen av kung Gustaf V:s roll och bana som den siste monarken som agerade politiskt, från Borggårdstalet över de båda världskrigen, med abdikationshotet 1941 som sista inslag.

Men, den som på kornet visar hur den lilla människan flutit med i historien och fått anpassa sig till el, telefon, radio, film, TV, rymdfärder, datorer och mobiltelefoner var (då) 108-åriga Hilda Samuelsson från småländska Kosta. Hon berättar bl a att "Inte hade vi någon dansbana. Vi dansade i vägskälet på sommaren." Och med en enda spontan replik fångar hon den glädjefyllda mättnadskänsla - får man väl tro - man själv hoppas få känna när ålderdomen inträtt. Om sin levnad på 1900-talet säger hon nämligen, på klockren småländska: "Jag har varit med om allt som blitt nytt!" Hur charmigt som helst!