Fler och bättre kollektivkörfält - konkret nytta av trängselskatten
E4/E20 i lågtrafik. Foto: Mats Röhr
På SL-styrelsen i tisdags fick vi rapport om de "trimningsåtgärder" på det "primära vägnätet" som nu föreslås. Det är en del av överskottet från trängselavgifterna som ska betala enklare grepp för att förbättra framkomligheten. Några exempel.
Det föreslås ett nytt kollektivkörfält på E4 norrgående mellan Haga Norra och Järva krog, med anslutning till Bergshamraleden. Det befinltiga kollektivkörfältet på Bergshamraleden mot Danderyd, föreslås förlängas med ca 200 meter. Detta förbättrar framkomligheten för totalt 14 busslinjer på dessa vägar.
På södra sidan föreslås dagens kollektivkörfält från Nacka Forum mot Slussen förlängas, så att Orminge-Skurubron och Skurubron-Nacka Forum får kollektiva körfält. För trafikanterna från sydväst föreslås kollektivkörfältet från Bredäng förlängas ut till Kungens Kurva (mot Stockholm). För Tyresövägens del föreslås en breddning av dagens smala kollektivkörfält.
Det är på tiden att vi kan börja skönja konkreta bevis på att trängselskattepengarna kommer tillbaka till länsinvånarna, åtminstone till viss del.
Det där med EU
Foto: Pawlo Flato
EU-ministern Cecilia Malmström (fp) gästade Kommunförbundet i Stockholms län igår för att ha dialog med kommunstyrelseordförandena inför Sveriges ordförandeskap i höst. Tanken med dialogen var att stämma av de frågor Sverige avser föra upp på agendan.
Från regeringen verkar klimatfrågan och rätts- och polisfrågor prioriteras. Samtidigt "ärver" ett ordförandeland 80 % av dagordningen. Totalt ska det bli ca 1000 möten som har anknytning till ordförandeskapet, dock är långt ifrån alla på statsrådsnivå.
Från kommunalrådshorisont var vi mest intresserade av EU som bidragsapparat. Många av oss är förundrade över de bidragsbelopp EU, efter prövning, kan tillhandahålla om man lyckas formulera projektansökan rätt och kommunen medfinansierar 50 %. Är det verkligen rimligt att EU-pengar ska vara dubbelriktade? Först betalar Sverige avgift för att få vara med i EU, sedan gäller det att söka bidragspengar för att få något tillbaks. Det är ett förhållningssätt som vi inte känner oss hemma i.
Paul Krugman om Barack Obama och Keynes
Foto: www.obamabiden.com
Paul Krugman (mottagare av Nobelpriset i ekonomi) jämför avsnitt ur Barack Obamas installationstal med nationalekonomen John Maynard Keynes. Den gemensamma nämnaren i dessa texter är att båda vill inspirera till framtidstro och ekonomiska satsningar för att konjunkturen ska lyfta.
Keynes har inspirerat nationalekonomer och politiker ända sedan 1930-talet. Men på slutet av 1970-talet bröts Keynes hegemoni över finanspolitiken. Milton Friedman m fl och monetarismen gjorde intåg. Istället för en aktiv stat (Keynes) som försökte öka aktiviteten i ekonomin tog inflationsbekämpningen över.
Det som slår mig är att den finanskris vi sett fördjupas under hösten ställt stora krav på staten, inte minst i Storbritannien och USA. När börserna skakar till och bankerna sviktat har alla regeringar gjort dramatiska statliga ingripanden och tryckt ut pengar i kretsloppet. I det avseendet har i stort sett alla bekänt sig keynesianismen.
"CNN calls Pennsylvania for Senator Obama!"
(Från www.barackobama.com)
Amerikanska valvakor är något extra, värda att hålla sig vakna för. Spänningen i natt var knappast outhärdlig som år 2000, efter Obamas prognosticerade triumfer i Pennsylvania och Ohio dröjde det någon timme innan CNN utropade Obamas seger i samma ögonblick som vallokalerna stängde i Kalifornien. Vid samma tidpunkt var även triumfen i Virginia klar.
Jag har alltid varit fascinerad av den amerikanska geografin med alla delstater och följdaktligen konstitutionen och valsystemet. Har man minsta respekt för amerikansk historia och unionens ursprung är deras valsystem logiskt. Därför noterar jag alltid särskilt när olika Sverige-centrerade opinionsbildare beklagar sig över valsystemet som "orättvist".
CNN:s valvaka - liksom övriga amerikanska mediers valbevakning - följer röstsammanräkningen i "the battleground states" (där marginalerna är små). I de övriga staterna hinner vallokalerna bara stänga, sekunderna efteråt utropar CNN en segrare utan att en enda röst hunnit räknas. Medierna går på vallokalsundersökningar som får bekräfta bilden från tidigare opinionsundersökningar. CNN basunerade ut Obamas valseger precis efter 05:00 i natt. Då var vallokalerna i åtminstone Alaska fortfarande öppna två timmar till.
Har någon president i modern tid valts med så stora förhoppningar på sig? Att få hem trupperna från Irak och avsluta kriget, låter det sig göras med det veritabla inbördeskrig och terrorklimat som där råder? Att utveckla välfärden och satsa på offentlig sektor, hur ska det lösas när lågkonjunkturen och den finansiella oron markerar allvaret i dagsläget? Amerikansk politik blir knappas mindre intressant framöver.
Tre dagar i Brussel
Monumentalt europaparlament i Bryssel. (www.fotolia.com)
Så gott som alla KSO (kommunstyrelseordföranden, eller på engelska "mayors") från Stockholms län tillbringade tre dagar i Bryssel under förra veckan. Vi var där för att träffa EU-funktionärer, beledsagade av Stockholmsregionens EU-kontor. Kontaktytor skulle skapas och EU-atmosfären kännas av.
Jag vet inte om det är så lyckat att som svenskt kommunalråd med snäv budget låta sig överväldigas av Bryssels monumentala byggnadskomplex och ambitiösa anglo-engelskt-klingande byråkratiska svada. Man kan inte undgå tanken på hur EU-pengarna används och vilken effekt de ger.
Jag har alltid varit för EU, inte minst för att det är ett fredsprojekt i grunden och ett sätt för Sverige att vara och konkurrera som en viktig aktör i Europa. EU visar just i dessa dagar en världspolitisk tyngd genom Sarkozys uppgörelse med Ryssland om Georgien. Men samtidigt har jag aldrig sett så många högresta, modernistiska palats av glas och betong, med så spatiösa korridorer och så många dyra, men outnyttjade kvadratmeter.
Under vistelsen i Bryssel lyckades jag fånga upp summa fyra konkreta sakfrågor som berörde: Ryssland i Georgien, torskkvoterna, "roaming" (mobiltelefonavgifter internationellt) samt "Convenant of Mayors" om växthusgaserna. Och nog är det väl så att miljöfrågorna är en minsta gemensam nämnare för EU-medlemsskapet. För en kommunpolitiker som är van att se resultatet av sina beslut byggas upp framför ögonen gäller det att ha ett tålmodigt och vidsynt perspektiv på EU-palatsen och det som uträttas däri.
Hur långt kan Kina gå?
(Bild: Fotolia)
Uppgifterna om ett stort antal dödsoffer i samband med att kinesisk militär slår till mot tibetanska demonstrationer är störande. Jag har aldrig varit någon vän av politiska bojkotter av olympiska spel eller VM-turneringar och är det inte nu heller. Men utblicken mot OS i Beijing i sommar börjar bli oroande.
När Kina fick OS sågs det som ett viktigt inslag i en demokratiseringsprocess, eller åtminstone en positiv utveckling mot större mänskliga rättigheter i denna jättenation. Med de aktuella nyhetsbilderna på näthinnan varvade med välarrangerade TV-produktioner med högre kinesiska ämbetsmän som försöker upprätthålla en prydlig fasad, får man snarare intrycket av att den kinesiska regimen har fallenhet för ett slags "chicken-race". Det är ingen lindring i den tuffa inrikeslinjen. Världen må protestera, men OS kommer inte att ställas in.
Och OS måste fullföljas. Men vilken typ av OS får vi se? Det blir värre än Berlin 1936 hävdade Liberala Ungdomsförbundets ordförande igår. Det är knappast sannolikt, inte med dagens demokratiska medvetenhet i stora delar av världssamfundet, såväl bland aktiva men inte minst bland media. Jag kommer mycket väl ihåg invigningen till Moskva-OS 1980. En imponerande uppvisning i den tidens konstnärliga sovjetstil, sovjetisk idrottslig dominans i själva spelen, men det sportsliga fick i stort sett vara ifred för politiken (sånär som på många västländers bojkott p g a Sovjets inmarsch i Afghanistan).
Vad väntar i sommar? Den kinesiska regimen kan inte räkna med att sopa problemen under mattan när tusentals internationella, medvetna idrottsmän, åskådare och media anländer till Beijing. Många av oss minns Tommie Smiths och John Carlos knutna handskar på prispallen i Mexico City 1968. Tibet är ett tema som lär återkomma.
Tibets huvudstad Lhasa (Foto: Fotolia)
Colombia - folket mot gerillan
Här i Sverige kan vardagen uppfyllas av debatt om ersättningsnivåer från Försäkringskassan och budgettekniken inom Försvarsmakten, men i Colombia är det verkligen svårare att leva. DN ger idag en bra beskrivning av kampanjen mot gerillarörelsen FARC som bl a lever på kokainhandel och kidnappningar. Men FARC är framför allt en reell maktfaktor som med vapen i hand försöker betvinga det demokratiska Colombia.
På måndagen var det massdemonstration i Colombia, organiserade av ett upprop på Facebook och med politiskt stöd från presidenten Álvaro Uribe. Med 700 kidnappade colombianer i läger i djungeln har FARC en absurd politisk makt. Det speglas bl a i DN-artikeln där en kritisk röst varnar för att protesterna riskerar att polarisera konflikten och minska chanserna att flera i gisslan kan friges.
Vid gränsen finns Venezuela med sin socialistiske ledare Hugo Chávez som - uppenbarligen oombedd - försöker "medla" mellan gerillan och Colombias demokratiskt valda ledning. Här finns en slags ny konflikt vi inte är vana vid att som svenskt världssamvete avge vårt omdöme om. För mig är det självklart att Colombias politiska ledning och demokratiskt valda institutioner måste få arbeta för inrikes ordning. Sker det mot en motståndare som använder vapenmakt och utpressning förtjänar Colombias arbete omvärldens stöd. Och Hugo Chávez förtjänar uppmärksamhet av andra skäl.