Kalderén 2009

Här i Sverige kan vardagen uppfyllas av debatt om ersättningsnivåer från Försäkringskassan och budgettekniken inom Försvarsmakten, men i Colombia är det verkligen svårare att leva. DN ger idag en bra beskrivning av kampanjen mot gerillarörelsen FARC som bl a lever på kokainhandel och kidnappningar. Men FARC är framför allt en reell maktfaktor som med vapen i hand försöker betvinga det demokratiska Colombia.

På måndagen var det massdemonstration i Colombia, organiserade av ett upprop på Facebook och med politiskt stöd från presidenten Álvaro Uribe. Med 700 kidnappade colombianer i läger i djungeln har FARC en absurd politisk makt. Det speglas bl a i DN-artikeln där en kritisk röst varnar för att protesterna riskerar att polarisera konflikten och minska chanserna att flera i gisslan kan friges.

Vid gränsen finns Venezuela med sin socialistiske ledare Hugo Chávez som - uppenbarligen oombedd - försöker "medla" mellan gerillan och Colombias demokratiskt valda ledning. Här finns en slags ny konflikt vi inte är vana vid att som svenskt världssamvete avge vårt omdöme om. För mig är det självklart att Colombias politiska ledning och demokratiskt valda institutioner måste få arbeta för inrikes ordning. Sker det mot en motståndare som använder vapenmakt och utpressning förtjänar Colombias arbete omvärldens stöd. Och Hugo Chávez förtjänar uppmärksamhet av andra skäl.